Vår son är svårbedömd. Inte tu tal om det!

Nu ringer psykologen igen och menar att de ska göra en observation på förskolan för att vara på den säkra sidan. Därefter ska de kalla oss föräldrar till möte för att ... få diagnosen fastställd eller...? Nåja, det sa hon inte, men jag förstod, eller hoppades på det. Jag hoppas att de blir klara med detta snart. Allt detta utredande är bara tidsslukande.

Vi har hållit på med utredningar från J var drygt 2 år. Vi trodde att han hade en hörselskada, han svarade ju inte när man ropade på honom - ja inte ens vände på huvudet... I efterhand har jag läst mig till att detta är klassiskt. Vi kom upp till en, ganska nyutexaminerad, logoped, som jag tror satte diagnosen direkt. Vi fick ett detaljerat intyg och förslag om remiss av henne och sedan var bollen i rullning. Så här, ungefär 2,5 år senare, så är vi fortfarande inte framme vid Diagnos alltså... Och innan vi har Diagnos så har vi ingen inträdesbiljett till habiliteringen heller, där vi kanske (alla är inte så nöjda med habiliteringen så därför kanske...) kunde få än mer hjälp till Jonathan.

Vad man gör under tiden?? Väntar, väntar... och nej, jag är ingen väntartyp. Jag har nog läst 30-40 böcker, otaliga internetsajter och artiklar på nätet. För mig/oss har det varit bildstöd - kommunicera via bilder, Kommunicerande samspel (läs mer på www.appelklyftig.com/samspel) och internetforum av diverse slag som varit min räddning. Det finns så många underbara människor (såväl internet-vänner som mänskliga vänner) därute, som skickat material, bistått med länkar, tips, stöd och hjälp, eller bara varit ett lyssnande öra eller databurk när man behövt det. I dag har vi en metod som fungerar för Jonathan, och pressen och stressen har släppt litet.

I dag sänder jag en solig tanke till alla ni som hjälpt oss längs vägen och som finns och orkar vara där för mig och oss.

Många varma kramar från bloggande Anna