Jag skrattar och ler - vilken underbar dag!

Jonathan har haft kalas idag på något som kallas för Lekborgen. Sex stycken underbara ungar från dagis och förskoleklass var på kalas. Allt gick bra - Jonathan skötte sig exemplariskt. I slutet rök han ihop med ett annat barn (som inte tillhörde kalaset) och både han och den andre pojken grät.

Det bästa för mig var att Jonathans bästa kompis på dagis kom, och hans mamma med. I slutet av kalaset gick jag fram till henne och frågade om det möjligtvis var så att Jonathan och O kunde leka någon dag? Ja, det är därför jag satt kvar. O pratar nästan bara om Jonathan hemma och det vore så roligt om de kunde leka någon dag. Jag undrar om ni förstår mina tårar - det är bara helt underbart. Jonathan har hittat en kompis och HAN och HANS MAMMA

vill att de ska leka. Jag är rörd, berörd och har tårar i ögonen. Vi har bytt telefonnummer, och imorgon kväll ska jag ringa. Håll tummarna för att det går bra!!!

Jonathan var helt slut på eftermiddagen sedan och bara satt framför datorn eller lekte uppe i lekrummet.

På seneftermiddagen var det dags för nästa strapats (varför två saker på samma dag - det är ju för mycket!). Jonathan började simskola idag. Han skulle ha börjat förra helgen men då var han ju genomförkyld så det gick inte. Nu var det dags. Simskolläraren S hade flyttat Jonathan till en grupp tidigare så hon kunde vara bara med honom. Jag höll inte på att få iväg Jonathan hemifrån överhuvudtaget. Han var så ledsen och så arg och sa nej, nej, nej. Så sa han att han inte kunde simma att det var därför han inte ville. Vi ska bara dit och leka i vattnet sa jag och fick med bestämda steg och röst med honom till slut.

Väl där så gick det jättebra. Jonathan satte sig på golvet med de andra barnen när de räknade upp deras namn. Sedan kom S och presenterade sig och sa att jag fick vara med några gånger i bassängen för att vara på den säkra sidan. Jonathan vågade inte hoppa från kanten utan gick nerför trappen och var med de andra barnen i de inledande lekarna (de leker de första 5 minuterna ungefär). S sa att hon tog honom vid sidan av och koncentrerade övningarna en liten bit i taget. S fick ta honom riktigt mycket och länge och fick honom att doppa både haka, öron och mun i vattnet!!! Toppen. Sedan fastnade han i att gå upp och nerför trappan en lång sekvens. Jag pratade med S och berättade hur jag fångar Jonathans uppmärksamhet i intensivträningen och att hon med fördel kan använda sig av - Se på mig!, -Händer still!, Jobba! (samt tecknet för det) och så. Jag är jättenöjd med att hon kommit så långt med honom - att få honom känna sig tillfreds i bassängen och doppa olika kroppsdelar, det är långt för en kille med autism på mindre än 30 minuter...

Nu ska jag, helt utmattad, strax stänga av burken (efter att ha läst litet på forumen...) och sova sött med ett stort leende på läpparna!

Kram på er alla

Anna