Hej allihop!

Jag vet att detta är ett ämne som många finner kontroversiellt men jag är en person som är öppen för allt som inte är farligt. Precis som många andra som har barn med sjukdomar så gör man allt för sina barn, inte sant? Man skulle offra sig själv gladeligt om det hjälpte ens barn. I alla fall jag.

Den starka moderskänslan hade jag för första gången när jag var höggravid med vår förste son. En favoritartist var i stan och trots min höggravida mage så gick jag och maken dit. Efter en timme så blev det bråk, alldeles intill oss. Jag blev uppfylld av adrenalin, jag som annars är en ganska lugn person, och skulle med glädje slå ner vilken bråkstake som helst som kom i närheten av mitt ofödda barn. Den moderskänslan är HELT otrolig. Jag kan tänka mig att de som står som vinnare i idrotter av olika slag har just den ilskan, den adrenalinkicken för att vinna som jag bara kan känna som mamma. För mig var det första gången. Jag är ingen vinnarskalle i den meningen och bryr mig inte om idrott annat än för att se om jag kan förbättra mig själv sedan förra gången... Men moderskänslan - den gav mig en styrka som inte var möjlig.

Så hur använder man det när man har en son med funktionshinder? Jo, man sitter dag ut och dag in och letar på internet, läser böcker, skriver på forum om autism - konsumerar autism så mycket man kan och orkar. Och då kom jag fram till biomedicinsk intervention. Jag har läst om detta ett tag och bestämt mig för att det är för mycket med GFCF-kostomläggning, eftersom det är i princip det enda min son äter - vete och mjölk. Däremot har jag tagit till mig av det andra gällande kosttillskott. Länge har han fått multivitamin/mineraler från en naprapat som mina föräldrar går hos. Sedan har jag kompletterat med Omega3, eye-q flytande. Omega-3 vet vi fungerar, eftersom vi tog bort det ett par veckor en sommar och såg en tillbakagång inom en vecka. Det slutar vi aldrig med, dubbel dos. Av en internetvän så fick jag tipset om AD-droppar, eller D-droppar, och det verkade också ge effekt.

Jag skrev litet om detta på ett autismforum, men det är synd att man nästan känner sig utfryst när man tar upp det. Något som var positivt var att en av forumdeltagarna kontaktade mig och berättade om magnesiumtillskott som hon ger sin son. Jag började med det, men Jonathan fick ont i magen av för stor dos så jag har minskat ner det litet. Vet inte om det ger effekt, men han har nog fördubblat sitt tal en månad efter jag börjat med det... Efter ett TV-program i somras angående detta så fick många av barnen B12-sprutor. Jag har därefter börjat ge honom B12-tabletter. Jag har också provat probiotika men det gav ingen effekt alls.

Nu håller jag på att läsa in mig på zink, som också ska ha effekt. På sistone har Jonathan fått barnmultivitamintabletter (Disney) eftersom det jag fått av mina föräldrar tagit slut. Jag tycker att han har förbättrats ännu mer sedan dess och läste på innehållsförteckningen. Mycket riktigt så innehåller de zink, vilket inte det andra kosttillskottet har gjort... Så nu kör jag på dessa barnmultivitamintabletter och hoppas på ännu bättre resultat!!

Därutöver vet ni som läser den här bloggen att vi kör mycket intensivträning och numera är uppe i 23-25 timmars träning varje vecka. Vårt behandlingsteam menar på att tiden man lägger ner är det som ger resultat, samt engagemanget ;-)

Så, vilka resultat har vi då sett? Jag har nu en son som frågar mig saker - vad står det där? Som frågar pappa nu idag när han kom hem från jobbet om jobbet varit bra? Som för 2,5 år sedan inte kunde prata och nu har säkert ett vokabulär på 500 ord och en ordförståelse på det dubbla. Som pratar om känslor och som pussar mig mycket och lägger armarna runt min hals innan han ska sova. En son som leker hyfsat adekvat med sina leksaker, som han har ett helt rum fullt av. Som kan byta lekar. Vid ett lektillfälle på en timme inte leker enbart med tågbanan och lägger sig ner på golvet för att studera hur tågen åker runt runt, utan som bygger tågbana, har dockföreställning, gympar till Thomas tåget-musik, bygger fånga musen-spelet, leker med legogubbar/fordon/hus och bygger om dem (till pappas stora förtret - för han vill ha dem intakta  :-)  ). I många stycken förutom hans tal, som fortfarande är otydligt, börjar han bli mer och mer normal och mindre och mindre autistisk.

Jag tror stenhårt på intensivträning och kommunicerande samspel. De två metoderna ihop är oslagbart, men jag tror också att en del av effekten beror på de tillskott han får.

Jag har nu läst klart "Mother Warriors" av Jenny McCarthy, och gråtit och lett åt de gripande historierna (TACK Jenny för tipset - säg till om du åkt/tänker åka till DAN-läkare - vore intressant att höra om). Om något av det fungerar på vissa barn, så kan något av det fungera på min son. Allt som inte är farligt testar jag. Och jag funderar starkt på att ta ett medlemsskap i BAN (Behandla Autism Nu) och göra tester och skicka till Scandlab. Kanske besöker vi en DAN-läkare med, kanske... Vi får se var den här stigen leder mig/oss någonstans.

Idag skulle jag egentligen besökt en homeopat. Den som Birgitta Rubin skriver om i sin bok som bor inte alls långt ifrån oss. Men jag är hemma med två förkylda barn istället. I nästa vecka ska jag boka om tiden och åka dit. Homeopatens son har inte längre autism... Hon kan rådgiva mig men inte behandla Jonathan. Han måste vara fyllda 8 år för det... Suck - så därför får vi ta oss till Norge istället om vi vill fortsätta med det. Är inte DET knepigt?? Likaså finns inga DAN-läkare i Sverige, utan man får ta sig till Norge eller Danmark för det. Ingen som vågar ta risken eller????????

När Jonathan växer upp så vill jag ha med mig att jag gjorde allt jag kunde för att han skulle bli så bra som möjligt. Det är min plikt som förälder, precis som alla föräldrar tänker för och om sina barn.

Ha en underbar helg allihopa

Anna