Ibland drabbas man av vanmod inför funktionshindret autism.

Vi har varit på föreställningen Disney on Ice. Korrektare är att storebror och pappa har varit på föreställningen. Jonathan fick ett utbrott i entrén och utan varken mobiltelefon eller plånbok, som jag skickat med de andra två, så stod jag där med en gråtandes skrikandes Jonathan som ville åka hem... Ett antal mil hemifrån....

Så jag och Jonathan såg insidan av McDonalds i närmare två timmar. Tack och lov hade jag litet växel i fickan som räckte till ett Happy Meal och en kaffe. När han lugnat sig efter en halvtimme eller så så sprang jag på snabba ben till där de andra två satt och fick ryggsäcken med grejerna i.

Det brast för mig och tårarna kom ett litet tag när en av personalen kom fram till mig och sa att de stängde grindarna nu men att vi kunde kontakta vakterna om vi behövde komma in igen... Suck vad hans funktionshinder känns jobbigt såna här gånger. Jag grät i bilen hem, av besvikelse men också av frustration. Det fanns inget jag kunde göra för att övertala honom att ens gå i närheten av entrén. Och det känns som att de här sakerna ibland blir värre och värre. Vi hade en liknande incident när vi skulle till min svåger och svägerska nu i julhelgen. Jonathan stod utanför och skrek och grinade - åka hem - i närmare 20 minuter. Han var rädd för deras papegoja. Vem som fick in honom? Jo, hans storebror. Han förklarade lugnt för honom att papegojan var i ett annat rum och att de låst dörren dit så han inte kunde komma ut. Då gick han lugnt med in.

Det känns så påtagligt och så definitivt med Jonathans funktionshinder i såna här situationer. Och när man förberett och tittat på You Tube på klipp ifrån showen och räknat ner dagarna innan vi skulle åka och... förra året gick det ju jättebra... Jag förstår inte - och då tycker jag det känns så tråkigt. Inte för pengarna vi spenderat - men så synd. Ändå fick han ha sina hörselkåpor och allting... Jag bara inte förstår... Men så kanske det är med funktionshinder - det är inte alltid vi andra utanför förstår det skrämmande och farliga i situationer. Som toalett och disney on ice. Och inte alltid kan de förklara vad de känner är farligt heller.

En misslyckad söndag, dyr som attan men kanske en lärdom rikare - man får aldrig ta något för givet...

Kram på er

Anna