I dag blev jag så där modfälld igen. Jag hämtade Jonathan på dagis - allt var bra och han hade haft en bra dag. När jag hjälpte honom att klä på sig så sa han att han ville hem och spela Roller Coaster Tycoon. Ja, sa jag, men vi ska åka förbi pizzerian först och hämta pizza. -Jag vill inte ha, sa Jonathan, och skakade bestämt på huvudet och tittade på mig. -Nej, sa jag, du behöver inte, men jag måste hämta pizzorna, eftersom jag, pappa och storebror ska ha dem. När jag körde förbi ingången hemma så blev Jonathan vansinnig och skrek och sparkade i bilen. Jättekul...

- Vi måste till pizzerian först, sa jag bestämt igen. Nu var han alldeles rödgråten och skrek -NEEEEEJ! Jag vill hem!!!

-Du kan stanna i bilen, sa jag, med lugn och bestämd röst (försökte vara som han i Mannen som talar med hundar - Calm and assertive! - det fungerar inte med barn med autism kan jag säga...). Jag smällde igen bildörren och sprang in på pizzerian. Hämtade pizzorna, och kontokortsläsaren tog en evighet på sig. Medan den höll på sneglade jag ut mot bilen. Mitt hjärta tog ett skutt - Jonathan var på väg rätt över vägen mot pizzerian, bildörren öppen, en bil som åkt förbi och var längre bort på gatan. Jag rusade ut - Jonathan, kom, det kan komma en bil, ropade jag till honom. -INTE köpa pizza, sa han. Jag stannar här, ska inte åka hem, var nästa besked från Jonathan. Suck...

Efter tio minuter i kylan utanför pizzerian med Jonathan sittandes på dörrtrappen så gick vi till bilen, med halvkalla pizzor, rödgråtna ögon för Jonathan och en inte alls lugn och bestämd mamma, som dock i alla fall inte höjt rösten åt min lille autistiske son under hela tiden... Tja - bättre dag kunde man ha...

Kram på er

Anna