I går hämtade jag Jonathan från förskolan och han började prata om att inte åka hem. Själv hade jag kännt mig konstig halva dagen - yr och kallsvettig, visste inte riktigt vad det var. "Jonathan", sa jag, "Mamma är sjuk och måste hem och lägga sig - vi måste åka hem!". Då tittar Jonathan på mig, och så är han tyst ett bra tag. Så när vi kliver ur bilen så säger han "Mamma, är du sjuk?". "Ja, mamma mår litet dåligt!", säger jag och håller mig i bilens sida. "Mamma ska du dö?" "Öhhhh" (vad svarar man på det), får jag fram, "Nejdå - mamma mår bara litet dåligt måste vara hemma och vila en stund!". "Mamma", säger Jonathan igen, "Du får ringa farbror doktorn. Ring 112!". Jag ler mitt i yrseln - hur har han lärt sig detta??

Efter att ha vilat en timme och en alvedon så kändes det litet bättre. Vid matbordet berättade jag historien för Jonathans pappa och storebror. Så säger Jonathan (när jag nämnde 112) - "112, ring efter brandkår eller ambulans", och så pekar han i ansiktet - på munnen, på näsan och på ögonen - och säger "112". Hans storebror kunde den här ramsan också - det hade de fått lära sig i skolan. Så Jonathan har lärt sig det i förskolan alltså. Helt otroligt vilka duktiga killar vi har!

Kram på er

Anna

PS på kvällen fick jag till slut reda på vad det var, det sved när jag var tvungen att gå på toa - om ni förstår vad jag menar :-) Inte kul...