Vi stod där vid busshållplatsen vid skolan idag. JOnathan ville åka bussen hem, vilket är bara två hållplatser, men det är en liten lyx jag tycker jag kan unna honom. Han ÄLSKAR att åka buss. Igår ville han ha busskortet och titta på. -"Vad står det där mamma?", frågade Jonathan mig och pekade på bussbolagets namn. -"Västtrafik", svarade jag. Så när vi stod vid busshållplatsen pekade han upp mot busskurens skylt och sa -"Västtrafik!". Mitt hjärta jublade - jag vet att det inte är att läsa, men bara att han känner igen så många skyltar nu - det är underbart!

Det stod en farmor med sitt barnbarn, som hon hämtat vid skolan. Jonathan pratade på - han pratar sååå mycket nu. Uttalet är fortfarande otydligt, men fullt förståeligt för många. Farmorn tittade och stirrade på Jonathan där han hoppade omkring vid busskuren. Jag kom på mig själv att stå och le när jag tittade på Jonathan. En Jonathan som svarade så fint på mina frågor om hur de haft det i skolan och om de varit ute i skogen idag... Jag log, för jag kunde nästan se hur farmorn funderade på hans uttal och hans ibland litet konstiga och udda meningar, för hur skulle hon kunna veta att han inte pratade alls när han var 4 år?! Nu är han 8 år och pratar på och hela jag sjöng inombords. Om man kunde tala om det för de som stirrar för att han rör sig knirkigt, hoppar och grejar, pratar med sitt udda språk - tala om för dem att det är en sån gåva ATT han talar, svarar på mina frågor korrekt. Det är som att se en diamant där de bara ser en grå smutsig sten...

Stor kram från bussåkarna idag...