Jonathan stänger dörren till rummet efter att ha bett oss ta fram en alldeles speciell låt på YouTube. Den vi hörde varje kväll på barnshowen i Turkiet... http://www.youtube.com/watch?v=hcm55lU9knw&feature=g-music  Jonathan sjunger högt och har musiken på 6-7 i styrka - hela huset gungar. I Turkiet stod han  på en av Amfiteaterns bänkar och dansade och  spelade låtsastrummor för fulla muggar. Helt fantastiskt att se. Vi som inte ens trodde han ville gå på show, men han insisterade...

Hur gick resan nu då kanske någon här frågar sig?
Vi hade ju fått besked av  flygbolaget innan att vi skulle få platser  längst fram, med bättre benutrymme och få gå på före alla andra på flygplanet, för att minska stressen för Jonathan. Innan dess var det mycket väntan, och det är inte utan att man funderar på om inte Lean och Six sigma kunde göra en bättre process av incheckning och boarding på flygplanen ibland... Vi fick vänta på att  någon skulle komma till incheckningsdisken, trots att det stod att man skulle vara där och checka in 2 timmar innan så fanns ingen på plats förrän en halvtimma senare... Sedan blev det säkerhetskontroll, vilket gick jättebra. Jag hade fått intyg på att jag kunde ha med mig Jonathans näringsdryck i handbagaget, och det  gick bra på dit- och hemresa, tack och lov.

Jonathan var lugn och fin men trodde  förstås att vi skulle åka direkt med flygplanet, vilket inte alls var fallet... Det blev litet godisinköp för honom och storebror på taxfreen och sedan satte vi oss och fikade. Jonathan ville bara åka vid det här laget. Så därefter gick vi mot gaten. Det fanns en liten  lekavdelning där han var en stund. Lekte pirater en stund med ett syskonpar som skulle till London. Maken pratade med personalen vid boardingen och de konfirmerade att vi skulle få gå på nästan allra först - bara ett sällskap med en man i rullstol som gick före.

Boardingen gick sedan jättebra. Vi fick någon minut på oss innan resten av de resande fick gå på planet och det var bra. Jag tog upp hörselkåpor, flygproppar och tuggummin. Efter en stund fälldes DVD:n ned framför oss, till Jonathans förtjusning. Jag förklarade noga för honom vad som skulle hända och att det skulle kittlas i magen när vi åker uppåt. Det gillade han. Sedan började planet backa ut för avfärd. Flygpropparna var obekväma för hans trånga ena öra så den åkte ur och är för evigt borttappad. Tuggummit höll en liten bit, sedan fick jag göra litet IBT-träning när planet steg. "Jonathan - öppna munnen och låtsas gäspa och så tuggar du litet", sa jag, och det funkade! Efter ett litet tag tog han av hörselkåporna och jag påminde honom om att tugga..

Flygvärdinnan la hans näringsdryck på is åt oss, så gulliga! Det behövdes för  det var köttbullar, i sås och potatismos, som inte ens efter bortslickande av mig gick att få i honom - det var ju geggigt... Så det blev näringsdryck - tack och  lov att såna finns. Det visade sig att vi skulle få nytta av de jag packat med mig också...

Hela flygresan gick som en dröm. Jonathan spelade in hans docka Svampbob som var i flygplanet  och busade efter  att barnfilmen slutat. Han  t.o.m gick på toaletten i flygplanet!! Spolningen var det alldeles för högt ljud på, så på  hemvägen  fick han  gå ut och jag spolade åt honom sen. Suveränt!

På Izmirs flygplats blev det litet kris ett tag där några tjänstevilliga turker tog våra väskor och sprang mot bussen med dem. Det var för att få dricks så klart, men det gjorde att vi tappade Jonathan ur sikte några sekunder. Han  blev rädd då och ropade på oss och vi  efter honom - bra att han gjorde det - för något år sedan hade han bara gått... Sedan visade det sig att  det var fel buss - för det fanns så klart TVÅ nr 9... Vi skulle ha bett om specialtransport också, tänkte jag i mitt stilla sinne... Till slut, vid sena 22.15, klev vi ur vid Aqua Fantasys reception. Inget att äta och regnade gjorde det  också. Tack och  lov hade ju barnen i alla fall köpt med sig godis.

Vid läggdags kom all väntan och trötthet till sin spets. Jonathan  skrek att han  INTE ville vara i Turkiet och Aqua Fantasy. Han ville åka hem. Han skrek och grät i några minuter, så pass att hotellgrannarna knackade i väggen. Det gjorde att  han lugnade sig, fick näringsdryck och somnade fort. Vi skakade på huvudet och hoppades innerligt att nästa dag skulle vara  bättre för honom... Vårt flyg hem gick ju om en dryg vecka...?!

Fortsättning följer...

Kram alla

Anna