Alla inlägg under maj 2014

Av Anna - 29 maj 2014 20:51

Rektorn


I en handvändning kan en positiv skolgång vändas till katastrof.

Den allseende rektorn håller allt i sin hand.

Om rektorn är förstående, kunnig och nyfiken

kan barnen lyftas till nivåer man aldrig trodde var möjlig.

Om de ser bara till sitt eget bästa, till sin enårsbudget

eller inte har varken kunskap eller förståelse

så kan de bokstavligen förstöra den största utvecklingen

den mest positiva skolgången för våra barn med autism.


Jag strider och kämpar, jobbar och tränar min son med autism

Jag vill ge honom det han vill - att bli ingenjör när han blir stor

För han kan se bilder i sitt huvud, så mycket han vill bygga

så mycket han vill se i sitt huvud bli en faktisk verklighet.


Så ge honom vingar att flyga

Lämna honom inte i sticket

en fast bas och trygghet att stå på

när det blåser kallt.


Du rektor står där med beslutet i din hand

Ett beslut som bär honom uppåt eller trycker honom neråt.

Valet, beslutet, är ditt och bara ditt.


Men var varse att jag kommer att finnas vid min sons sida

Jag kommer alltid strida

alltid bära

alltid lyfta

alltid förklara, utbilda och propagera

för att alla ska förstå

Han är bara av en annan sort, en annan tanke

En underbar person med hopp och drömmar

som oss alla andra

bara ett annorlunda uttryck i denna bistra normala verklighet...


Min Jonathan - jag kommer alltid att vara din kämpe

Av Anna - 29 maj 2014 20:49

Allting försvinner


I en handvändning försvinner allt det vi så länge kämpat för. Hela laget runt Jonathan ska bytas ut. Det sker oväntat, vi har försökt att få ett möte med rektorn så länge, i ett par månader, utan att bli hörda ens besvarade.


Till hösten ska Jonathan gå i en sammanslagen klass med 27 elever, ny lärare, ny resurs och en ny resursperson till klassen. Det här är ett vågspel som bara vi som är föräldrar till barn med särskilda behov verkar förstå vidden av. Vi som har hört andra föräldrars berättelser om hur omkullkastningen, allt det nya, blivit början till fallet för deras barn. Hur de sedan utvecklats till att bli hemmasittare, utan en chans att få dem till skolan. Detta ska vår son utsättas för.


Hans resurs sedan sex (!!!) år tillbaka ska följa med nuvarande lärare till en ny första klass, där det är ett barn som behöver hjälp. Vi förstår att han inte kan stanna hos Jonathan hela livet, men i mitt huvud tecknas en nidbild av hur första skoldagen till hösten kan se ut för Jonathan. Att han står där, med helt okända vuxna personer runt om sig, i en värld och skoldag som inte är anpassad för honom, utan förståelse och kunskap om hans funktionshinder.


Besvikelsen över att ingen berättade detta, utan vi fick läsa det i ett opersonligt veckobrev hemskickat med en av Jonathans klasskamrater – en av dem som börjar friskola till hösten (en av dem som kan välja…). När man haft en person som resurs så länge som sex år så trodde man att det fanns någon typ av medkänsla, någon typ av personlig anknytning. Men ack så fel vi hade. Jonathan var ett jobb, inte mer, inte mindre.


I efterhand säger resursen, och den lärare Jonathan haft i tre år, att rektorn lagt munkavel på dem. Att de under inga omständigheter skulle prata med oss innan beslutet var klart. Jag vet faktiskt inte vem som gjort mest fel i detta – rektorn med ett fult och omoget ledarskap – eller resurs och lärare, som vi trodde brydde sig – om oss och om Jonathan.


Besvikelsen och oron inför hösten äter upp mig inombords. Jag kan somna, tätt intill min älskade son och man, lycklig att Jonathan mår bra just nu. Vaknar tidigt på morgonen och grubblar. Vad som kommer att hända, ovissheten, rädslan inför om allt går fel?! Vad gör vi då?! Ingen finns där vid vår sida, ensamheten är total.


Jag har mina vänner, andra föräldrar till barn med särskilda behov, som stöttar, ringer och hör av sig. Utan dem vet jag inte vad jag skulle göra, eller vara idag.


Igen är det dags att kavla upp ärmarna, göra sig redo att planera för en möjlig krasch, ha en plan B, C och D i rockärmen. Handlingsplanen och kontaktpersonerna som kanske kan hjälpa oss i höst. OM allt kraschar, OM…

Av Anna - 1 maj 2014 08:19

Det nationella provet i svenska för år 3, både i skönlitterära delen och faktadelen, har Jonathan klarat!

Matematiken håller de på med just nu, och mycket har gått bra hittills, men där vet jag inte med säkerhet att han klarar allt ännu. Jag tror de gör sista provet nästa vecka.


Det är med en tår i ögat, darrande händer och ett jubel i mitt inre!

Min son, som inte kunnat prata, som hade 20 ord vid 4 års ålder, har tagit ikapp det han förlorat och han har klarat de nationella proven i vanlig klass. Jag önskar att alla förstod hur stort det här är. Hur bra hans assistent och lärare är?! En seger som går utöver det vanliga, utöver allt jag någonsin trodde. Som hans lärare sa - nu kan jag lämna över till nästa lärare (4:an) med flaggan i topp!


Kram alla från jublande glada

Anna

Presentation


Bloggen handlar om autism och IBT, intensivträning. 2010 gav jag ut Boken om Jonathan, en lång väg till diagnos autism
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163371634

Fråga mig

26 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2014 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Annas Gästbok


Skapa flashcards