I boken "The Autism Sourcebook - everything you need to know about diagnosis, treatment, coping and healing" av Karen Siff Exkorn finns en fin dikt om mammans styrka. Den heter "The Mountain" av Jim Stovall. Fritt översatt och med hjälp av Google översättning får ni den här:

"Det fanns två stridande stammar i Anderna, en som bodde i låglandet och den andra högt upp i bergen. Höglandsfolket invaderade lågländarna en dag, och som en del av deras plundring av folket, kidnappade de ett barn från en av lågländernas familjer och tog barnet med sig tillbaka upp i bergen.  Lågländarfolket visste inte hur man skulle bestiga berget. De visste inte någon av de stigar som högländarfolket använde, och de visste inte var man kan hitta högländarfolket eller hur man spårar dem i brant terräng.

Trots detta skickade de ut sina bästa kämpar, män, att klättra uppför berget och ta med sig barnet hem.  De försökte först en metod för klättring och sedan en annan metod. De försökte ett spår och sedan en annan. Efter flera dagars försök, men de hade klättrat bara ett par hundra meter. De kände sig hopplösa och hjälplösa, låglandsmännen beslutade att saken var förlorad, och de beredda att återvända till sin by nedanför.

När de höll på att packa sina väskor för att återvända ner, såg de barnets mor gå emot dem. De insåg att hon kom NER från berget som de inte hade räknat ut hur man klättrade upp på.  Och då de såg att hon hade barnet fastspänd på ryggen. Hur kunde hon lyckas med det?  En man hälsade henne och sade: "Vi kunde inte klättra upp på detta berg. Hur gjorde du detta när vi, de starkaste och mest begåvade män i byn, inte kunde göra det?"

Hon ryckte på axlarna och sa: "Det var inte ditt barn!"  

Kram på er

Anna

I går hämtade jag Jonathan från förskolan och han började prata om att inte åka hem. Själv hade jag kännt mig konstig halva dagen - yr och kallsvettig, visste inte riktigt vad det var. "Jonathan", sa jag, "Mamma är sjuk och måste hem och lägga sig - vi måste åka hem!". Då tittar Jonathan på mig, och så är han tyst ett bra tag. Så när vi kliver ur bilen så säger han "Mamma, är du sjuk?". "Ja, mamma mår litet dåligt!", säger jag och håller mig i bilens sida. "Mamma ska du dö?" "Öhhhh" (vad svarar man på det), får jag fram, "Nejdå - mamma mår bara litet dåligt måste vara hemma och vila en stund!". "Mamma", säger Jonathan igen, "Du får ringa farbror doktorn. Ring 112!". Jag ler mitt i yrseln - hur har han lärt sig detta??

Efter att ha vilat en timme och en alvedon så kändes det litet bättre. Vid matbordet berättade jag historien för Jonathans pappa och storebror. Så säger Jonathan (när jag nämnde 112) - "112, ring efter brandkår eller ambulans", och så pekar han i ansiktet - på munnen, på näsan och på ögonen - och säger "112". Hans storebror kunde den här ramsan också - det hade de fått lära sig i skolan. Så Jonathan har lärt sig det i förskolan alltså. Helt otroligt vilka duktiga killar vi har!

Kram på er

Anna

PS på kvällen fick jag till slut reda på vad det var, det sved när jag var tvungen att gå på toa - om ni förstår vad jag menar :-) Inte kul...

Min store son, Jonathans storebror, har idag fått äran att dra en vinnare i tävlingen om

   På väg mot talet

OCH Vinnaren är...

ANITA!!!!!!!!    

GRATTIS GRATTIS!!!!!!!

Jag mailar dig så vidarebefordrar jag adressen till Äppelklyftig som är värd för den här tävlingen (http://www.appelklyftig.com)!!!

KUL att ni alla ville vara med!

Soliga hälsningar

Anna

Hej!

När Jonathan var liten, och inte talade alls, läste jag på om och började använda metoden Kommunicerande Samspel, med hjälp av skriften "På väg mot talet". Med det lyckades vi få igång Jonathans tal och kommunikation som nu förbättrats än mer. 

I samarbete med Äppelklyftig lottar jag ut ett exemplar av

"På väg mot talet":

Så här beskrivs boken på hemsidan: www.appeklyftig.com:

Detta är en översättning av en amerikansk bok med dagliga övningar som föräldrar (och andra i barnets omgivning) kan göra tillsammans med sitt barn för att förbereda inför talet och stimulera språkutvecklingen. Boken som är på 70 sidor är till stor del utformad som ett övningshäfte för att man praktiskt och snabbt ska kunna komma igång.

Boken kan användas:

• som ett praktiskt sätt att göra ditt barn redo att prata
• för att få en kraftfull start på språkutvecklingen
• för att göra det mycket enklare för ert barn att lära sig kommunicera med dig
• för att hjälpa till att motverka att ditt barn blir isolerat
• som en vägledning till effektiva sätt att kommunicera med barn som inte pratar regelbundet
• som ett verktyg för att inkludera preverbala barn i språkträningen
• som ett sätt att inkludera familjen i språkträningen

Den kan vara till nytta för föräldrar, personal inom barnomsorg, förskollärare, lärare, logopeder och talpedagoger och andra personalgrupper inom vård och omsorg.

Vi har använt övningarna till våra barn. De har också varit uppskattade av förskolan specialpedagogen som länge hade vår son under sina vingar.

Du kan också köpa en fylligare bok om metoden, Play to talk. Böckerna kompletterar varandra väl.

För att vara med och tävla ska du lämna en kommentar till detta inlägg och i inlägget ange ditt namn och mailadress (eller maila ditt namn och e-postadress till jonathanmamma@hotmail.com om du inte vill lägga ut det på bloggen).  Har du en egen blogg tävlar du genom att länka till min blogg och tipsar om tävlingen. (och mailar mig webadressen och e-postadress). Du kan också bli medlem i Yahoo-gruppen för KOmmunicerande Samspel http://groups.yahoo.com/group/kommunicerande_samspel/

och maila mig ditt nick där. Om du vinner mailar jag dig och så får du maila din adress

Okej. Då kör vi!

Ja just det, den 16:e juni drar jag vinnaren.

Kram och lycka till från

Anna

-Mamma - det regnar ute!, säger Jonathan. -Jaaa, säger jag, upptagen med att göra frukost till alla. Mamma, mamma - då får jag åka till Leklandet!!! utropar JOnathan och sträcker armarna i luften som en segergest. I helgen ville han åka dit, men vi sa att det var alldeles för varmt.

Så efter dagis har vi varit på Leklandet. Inte så länge, eftersom när vi ätit och allt var klart, och skjutsat ner storebror till matchen så blev det bara en halvtimme där innan de stängde. Jonathan utnyttjade halvtimmen väl och var alldeles genomsvettig när vi gick därifrån.

Kram på er

Anna

Igår, måndag morgon, och det var dags att åka till dagis. På väg ner till hallen så tar Jonathan sig för magen och börjar gråta. "Ont i magen" sa han med ynklig röst. Jag följde honom till toaletten men där fanns ju ingen toalettsits så jag sprang upp och hämtade den. Han satte sig på toaletten men det kom inget. Vi åkte till dagis.

Vid 13-tiden ringde de och sa att han precis sovit på vilan (vilket inte hänt på två år eller så...) och att han kändes varm. Riktigt varm, sa Jenny. Jag kommer och hämtar honom sa jag och packade ihop och informerade på jobbet. Väl hemma så fick han fruktsoppa med Ipren i. Så var han litet piggare ett tag, efter att vi lagt oss att vila en stund. På kvällen ville han lägga sig vid halvnio, vilket inte hänt på ett år eller så. Jag kände att han var litet varm men tyckte inte att han behövde något för det.

Vid 22-tiden hörde jag honom gny litet inne i sovrummet. Jag började göra mig iordning för att gå till sängs och när jag kommer in i sovrummet ligger han där och skakar med hög, hög feber. Jag hade gjort iordning två flaskor till natten (han vaknar fortfarande 2-3 ggr per natt och vill ha något att dricka) varav en med Alvedon i. Han drack upp hela den och jag kände att han sakta slutade skaka. Jag sov oroligt och vaknade för det minsta han rörde sig.

Jonathan vaknade när storebror och pappa nästan var klara att gå till skola och jobb. Han vaknade feberfri, litet trött men annars pigg. Hela förmiddagen har han varit jättepigg, fram till lunch. Lunch ville han knappt ha någon alls och stängde bestämt dörren till köket efter att ha ätit två bitar... 5 minuter senare började han gråta därute, sa att den lille plastgubben slagit honom (antagligen ramlat ner på hans fot, men det kan ju inte ha gjort så ont). "Jag är så kall mamma", sa han, och började skaka igen. Han var verkligen iskall om händer, armar och kinder och sedan var han febervarm igen, men inte som inatt.

Vi lade oss i sängen i sovrummet och vilade och jag försökte tina upp honom. "Åh tack, mamma!" sa han då med sin lilla röst. Han fick en flaska fruktsoppa med Ipren i, och nu är han piggare igen. Jag försökte fråga vad som var fel, om det gjorde ont någonstans på hans kropp (det enda svar jag fick var foten där plastgubben ramlat ner).

VAD är detta? Jonathan är inte förkyld eller nånting, men man får ju inte febertoppar och frossa av ingenting...?! Någon som har en idé därute? Jag blir inte klok på detta... Men han får väl Alvedon eller Ipren i valda doser ändå...

Själv är jag sååå trött och slut i kroppen, utan att ha gjort något nämnvärt - 2 timmar i trädgården igår förvisso, men sååå jobbigt var det inte... Jag är som en uthälld pommac - helt lealös i kroppen, svag och orkeslös och vill bara gå och lägga mig. Vilket jag inte får för den lille killen...

Mysteriumet håller i alla fall min hjärna sysselsatt - vad kan det vara...

Ni får gärna gissa - finns endagarsfeber som sjukdom??

Kram på er från dödstrött

Anna

Lek- och Buslandet gick jättebra. Vi föräldrar fick ett träningspass genom att gå och springa efter Jonathan. Storebror skötte sig själv och letade upp oss vid tillfälle. Här kommer litet bilder därifrån:

Sedan blev det såklart en tur till Toys'r'us som låg om hörnet:

Vi överlevde, Jonathan överlevde och tyckte det var kul, storebror tyckte det var ännu roligare   

Kram på er

Anna

Jag och Jonathan var lediga igår och var till Margaretha med barn och fikade. En utsökt Latte med mönster av en Smiley i det utmärkta skummet. Hon har en fantastisk Espressomaskin...

Vi pratade om Jonathans framsteg med toaletten och jag berättade att vi nu måste åka till Lek- och Buslandet. Hon sa att de varit där med sin son, som också har autism, förra året. Hon har aldrig varit så stressad sa hon - för hennes barn sprang överallt och det var såååå mycket barn där. TA på honom en färgglad tröja var hennes råd, samt något lugnande. Låter väl roligt...?! Min man tror att vi kommer att lämna stället ganska fort, att det är för brötigt för Jonathan. Jag tror han kommer att gå till småbarnsavdelningen och mest vara där. Vi får väl se vem som får rätt... Man måste i alla fall pröva - inte sant?!

Jag rapporterar litet hur det gick senare.

I övrigt är allt bra. Jag får inte med honom att bordsträna, men vi tränar på lekplatsen och andra ställen istället. Nästan varje kväll går Jonathan och hans pappa (och ibland får även jag följa med) ner till stora vägen och räknar bilar. Nu i veckan ville han även gå bort till lekplatsen.

Det är underbart, nu hör jag honom prata med legogubbarna däruppe och leka med dem, själv förstås, men i alla fall. Han är olika gubbar, han pratar svenska och leker någorlunda varierat. Den ena gubben jagar den andre. Jag kan aldrig tröttna på hans lilla röst. FAst igår var han rätt så tjatig och sa ungefär 50 ggr "Åka Lek och Buslandet imorgon?!" och vi fick svara "Ja, vi ska åka till Lek- och Buslandet imorgon Jonathan!" 50 ggr.

Håll tummarna för att det går bra idag!   

Kram och trevlig helg

Anna