Inlägg publicerade under kategorin Autism

Av Anna - 1 maj 2011 11:53

I torsdags var det Crazy Hair Day på skolan. Jag tar inte längre för givet att jag ska få ett nej från Jonathan och ställde upp hårfärger och vax på badrumshyllan. Jag frågade Jonathan om han ville göra iordning håret också, och berättade att många barn på skolan skulle ha konstiga frisyrer och färg i håret idag. Och det fick jag!!! Så jag fick göra  en mindre "frisyr" och färga hans hår i grönt. DET har aldrig hänt förut. Jag är glad att  vi lyckas med hårtvättning en ggr/vecka...


När vi sedan skulle iväg till skolan så ville han inte. Han sa dikko och att  han inte skulle till skolan. Jag fattade ingenting... men förklarade lugnt och bestämt att det visst var skola  idag och efter ett tag följde han med. När jag kom till jobbet föll poletten ned - när storebror haft Crazy Hair Day så var det inför ett DISCO som klassen anordnade... Och det är klart att Jonathan  trodde han skulle på disco och inte till skolan ;-)

   

Litet trött Jonathan med grönfärgat hår som står litet uppåt i alla fall (Han har så mjukt och lockigt hår - svårt att få till...)


Numera går mycket av fritiden åt till ett PS3-spel - Little Big Planet 2  - för Jonathan. Han kliver upp  mellan 6-7 varje helgmorgon för att få vara först att spela. Jonathan är jätteduktig, klarar många banor och bygger egna banor och  gubbar. Döm om min förvåning när jag satt bredvid honom häromdagen. Då byggde han kretskort och satte kontrollknappar på  kretskortet så  han kunde styra sin gubbe med handkontrollen. Och så säger han förklarande till mig  - "Man ansluter kretskortet till kontrollen!" Jag bara tittade på honom och gapade. Från att för 3,5 år sedan  ha 20 ord i sitt vokabulär till detta! Vi har tyckt att Jonathan varit rätt tyst de senaste veckorna, och framför allt när han spelat det här spelet. Men nu pratar han och har tagit en ny trappa i språkutvecklingen igen! Jag är igen förstummad, förbluffad och sååååå glad!


Kram alla

Anna

ANNONS
Av Anna - 29 april 2011 17:39

Idag  var jag hela förmiddagen  på  Mat-skola på habiliteringen. Våra kära IBT-teamledare L och C höll i det hela och det var en genomintressant företeelse. Träffade också några trevliga mammor som det alltid är roligt att höra  om deras erfarenheter och  vardag!


L och C gick igenom olika svårigheter kring matsituationen och alla fick berätta om vilka svårigheter just deras barn har. Det var intressant att höra för det var allt ifrån att man inte kunde använda  bestick till att man åt allt inom räckhåll till att de åt väldigt litet eller - som Jonathan -  väldigt få rätter och med det ensidig kost. Det Jonathan har -  rädsla för nya rätter/mat överhuvudtaget  kallas för  neofobi. Man lär sig alltid något nytt bra ord för saker ;-) http://sv.wikipedia.org/wiki/Neofobi

Det var också många som hade problem runt matsituationen - alltså att barnen inte ville sitta och äta vid matbordet, ville sitta själva och äta eller dylikt.


Forskningen runt de här frågorna visade att 25 % av normalstörda barn och  mellan 48%-90 % av barn med autism har problem kring mat eller matsituationen.


På beteendeterapeutisk grund (intensivträningens grundlära) ska vi försöka komma åt de här problemen. Grundtesen är att OMGIVNINGEN påverkar matbeteendet  och kan ta ansvar för att förändra  den. Man ska svara på frågorna HUR gör barnet och VARFÖR? HUR svarar föräldern och VARFÖR? Sedan är tanken att man med positiv förstärkning och  försvagning av beteendet ska försöka förändra det "oönskade" beteendet.


Så vår hemläxa till nästa gång är att skriva ned en eller flera situationer kring mat som vi skulle vilja förändra - där vi ska ange Situationen, Vilket beteende som barnet uppvisar och hur jag själv och  andra i omgivningen  svarar på det. T.ex Mamma erbjuder Stina kyckling -> Stina biter sig själv i handen (av stress eller så...) -> Mamma tar bort kycklingen. Nästa gång ska vi komma till hur man gör för att bryta det här beteendet... Det här ska  bli intressant!


Kram på er från matstudenten

Anna

ANNONS
Av Anna - 27 april 2011 20:11

Idag hittade jag en bra motivation och pysselbok i tidningshyllan på ICA. En legotidning med gubbe!

 


Det här tror jag blir jättebra att jobba för och med! :-)

Så håll utkik i era tidningshyllor i mataffären ;-)


Kram

Anna

Av Anna - 27 april 2011 20:02

Jag har under senare tid försökt läsa in  mig på några andra metoder än IBT, just för  att hjälpa Jonathan vidare till nästa steg. En av dem är Son-Rise och här kommer  ett inlägg som är hämtat från deras grupp på Facebook där jag är med (sluten grupp) - länk ligger efter inlägget! Det är om hur man ska inreda ett lekrum, och där skiljer det inte så mycket från IBT i själva inredandet men "tänket" är annorlunda. Ett stort tack till Elisabeth som skrivit detta att jag fick dela med mig till bloggläsarna!


En mycket viktig del inom Son-Rise är betydelsen av barnets inlärningsmiljö.

 

Personer med autism har en helt annan känslighet via sina sinnen än vad andra har. Det innebär att saker som de ser, hör, och upplever på andra vis kan te sig helt annorlunda mot våra upplevelser. Det är svårt att veta hur de egentligen ser världen eftersom så få kan berätta, och det är dessutom väldigt olika då en del är mer känsliga för hörsel och andra för smak etc. Många med högfungerande autism har sagt att allting är väldigt rörigt. De kan säga att det är ”rörigt i huvudet”. En del har beskrivit synen som blurrig. Någon person med aspergers har sagt att det ser ut som på film, när de visar en sekvens där någon tagit en drog och gått in på ett disco. Så snurrigt, så många olika färger, en del ljud upplevs högt och andra i slow motion. Men detta är omöjligt att veta hur det kan vara från person till person, och det bästa man kan göra som förälder är att försöka lära känna sitt eget barn och observera vad just det barnet reagerar starkare på. Vissa barn är inte så känsliga över huvud taget, andra är mycket känsliga för att ta på sig jeans men klarar av höga ljudnivåer och stora folksamlingar. Som sagt, det är olika. Det är väldigt vanligt att autister är rutinbundna och kräver scheman för hur dagen ska se ut och exakt vart man ska gå, och man kan verkligen förstå varför om man har någorlunda koll på hur deras värld kan se ut för dem eller hur det blir när de blir ”överladdade” med intryck. Allt är ett stort kaos, och det enda som skulle kunna hjälpa en i det kaos är att man har kontroll och att man vet sitt mål eller meningen med varje sak som sker.

 

Eftersom man inte vet hur pass känsliga barnen är, så är det bättre att ta det säkra före det osäkra och skapa en miljö som helt enkelt inte inbjuder till så mycket intryck över huvud taget. För alla människor, med eller utan funktionshinder, gäller antagligen att man lär sig bättre i en gynnande miljö. Jag antar att det inte är många människor som skulle kunna gå in på ett disco och sätta sig med jättesvåra matteböcker och försöka lära sig saker som man tidigare aldrig har tänkt på. Självklart är det likadant för autistiska barn och därför spelar deras lekrum en ofantligt stor roll i hela programmet.

 

Lekrummet, eller fokusrummet, eller rummet helt enkelt, är den plats i huset eller lägenheten där barnet kan finna ro för sin själ (funkar också såklart med hela hemmet om bara allt är anpassat på detta sätt). Där har barnet kontroll, där finns inga nej och inga måsten. Där finns inga ljud och konstiga ljus, inga människor som stör som inte är där för att hjälpa, det finns inga leksaker som inte är bra för samspel. Det finns inga tekniska prylar eller leksaker som går på batterier. Anledningen är att de enda rösterna som ska höras är barnets och lärarens/kompisens/förälderns/assistentens/kalla det vad du vill. Det ska inte finnas någon tv eller tavlor eller andra saker som kan slita uppmärksamheten från socialt samspel. Det kan låta som ett tråkigt rum men samtidigt är det barnets favoritplats – just eftersom barnet är kung där inne och får göra precis vad det vill, det finns allt som barnet behöver och tycker är kul, samtidigt som det är mycket sparsamt på intryck.

 

De professionella lekrummen på tex ATCA (Autism Treatment Center of America) är stora rum med klättermöbler, rutschkana och hyllor högt upp på väggarna (inga leksaker på golvet, barnet måste be om dem för att kunna nå dem). De har även en tvåvägsspegel så att någon kan stå utanför utan att synas, och titta in på vad som sker för att sedan ge feedback. Det är väldigt vanligt (och mycket nyttigt) att sätta upp en videokamera för att filma och sedan sitta och titta på filmen och prata om vad som hände och vad som kan göras bättre eller vad som var bra.

 

Vårt rum ser absolut inte ut som ”modellen”. Det var något som bekymrade mig och jag var helt enkelt tvungen att ta upp frågan när jag var på Start-Up utbildningen i USA. Läraren Bryn (Hogan, dotter till grundarna av Son-Rise och Raun Kaufmans syster) sa då att det inte finns några hinder för att köra ett Son-Rise program även om man inte har ett rum som ser ut som deras professionella. Vem har ett sådant liksom! Det är ju inte så lätt att fixa. Huvudsaken är, att det finns en plats där barnet kan ha kontroll, där det inte finns många intryck som stör och där det inte finns några ”nej”. (nej gör alltså barnen bortvända och de förlorar kontrollen, det är därför som det är bäst att från början vara i en miljö där man inte riskerar att säga nej) Hon gav exempel på personer i Afrika eller fattiga delar av Sydamerika, där det finns familjer som städat undan en liten plats i ett skjul eller i en trailer, för att kunna sitta och koncentrera sig på barnet. Man får försöka göra det bästa utav den situation som man har hemma för tillfället. Leksaker behövs inte över huvud taget egentligen, eftersom den bästa leksaken är tränaren själv.

 

Tanken är sedan att den mesta av tiden med barnet ska spenderas inne i lekrummet, beroende på hur långt barnet har kommit i utvecklingen. När barnet är moget för det så minskas tiden där inne och mer och mer kan spenderas utanför. Man tränar på allting inne i lekrummet, förutom språket och socialt samspel så är det mycket fokus på de sociala situationer och händelser som kan uppkomma ute i världen och livet, samt flexibilitet. Det är alltså inte så att barnet sitter inne i sitt rum hela tiden och sedan släpps ut till det okända utan att vara förberedd. Tvärtom så är målet att barnet senare ska vara helt förberett för att möta människor och vardagen. Skillnaden är att allt sker i en miljö där barnet redan känner sig tryggt, där det har kontrollen och där det är helt okej och accepterat att dra sig tillbaka när man vill det. Således kan det inne i rummet inte förekomma lika många av de stressiga ångestattacker som är vanliga om barnet istället befann sig ”ute i världen”. Flexibilitetsträning till exempel är extra känsligt eftersom just rutinbundenheten är ett sätt för personer med autism att få kontroll över kaoset. När man tränar flexibilitet så kan det därför verka som att man försöker förstöra denna kontroll som barnet har byggt upp. Därför är det extra viktigt att just flexibilitetsträningen sker på en trygg plats där barnet har kontrollen ändå. Då är det inte lika farligt när kontrollen ”tas ifrån dem” och barnet kan sakta men säkert vänja sig vid förändringar utan att de får ångest över det. Det är också mycket viktigt att detta sker med en person som barnet känner hundra procent tillit till. Om man ska mötas av något okänt och oförberett som man inte har kontroll över så blir det inte hälften så otäckt, eller kanske inte otäckt alls, om den person som sitter bredvid dig är densamme som älskar dig, accepterar dig och respekterar dig fullt ut.

 

Man ska ju också självklart se till barnets speciella behov och vad som det barnet just är känsligt för. Amir till exempel är otroligt flexibel och verkar inte vara speciellt känslig för mycket över huvud taget. Därför går det att träna med honom nästan var som helst, även om det självklart blir bäst resultat på en tyst plats då han verkar vara lite mer känslig för ljud än för folk och rörelse och visuella intryck. Något annat som togs upp på Start-Up angående intryck är att man inte ska ta med barnet ut till andra platser än hemmet eftersom varje sådan aktivitet kan innebära ett bakåtsteg i utvecklingen. Jag har varit skeptisk mot detta just eftersom Amir är väldigt flexibel, men kommit fram till att han faktiskt blir påverkad av denna sorts aktiviteter, men han visar det inte förrän i efterhand. Det som händer med honom är att han koncentrerar sig och kämpar så mycket för att få en helhet och begripa världen, och när han sedan kommer hem och slappnar av så kan minsta lilla snesteg resultera i stress och ångest, SPECIELLT om han inte har tillgång till en lugn miljö här hemma.

 

Ett tips för att gynna utvecklingen för barn eller vuxna med autism är därför att sanera deras miljöer. Se till så att det åtminstone finns en plats hemma (helst ett Son-Rise lekrum!) där barnet kan få vara ifred och kunna fokusera på det som ska fokuseras på, utan att något eller någon stör. För att barnet ska kunna lära sig något över huvud taget eller i övrigt må bra och vara mindre stressad så är det av allra högsta grad viktigt att se till att de får denna chans. Med tanke på svårigheter med perceptionen och oförmågan att kunna bearbeta alla intryck så skulle jag också helst vilja säga att man ska låta bli att ta med barnet ut på diverse upptåg och stökiga tillställningar. Men detta är något som varje förälder själv måste känna och besluta om, beroende på vad barnet klarar av (eftersom det såklart är olika).

 

De skillnader som syns på barnet så fort de fått denna miljö är nästan häpnadsväckande. Jag har sett och hört om det flera gånger. Egentligen är det inte så konstigt, för som sagt, vem kan ta med sig en avancerad mattebok in på ett disco och försöka lära sig något, till skillnad från när man får sitta i lugn och ro vid ett skrivbord?

 

Länk till Facebook-gruppen - varmt välkomna in!

http://www.facebook.com/home.php#!/home.php?sk=group_163993860323611


Soliga hälsningar

Anna

Av Anna - 24 april 2011 08:31

Ett stort grattis till IMMI som vann Intensivträningsboken på Copingsidan:

http://hantera.wordpress.com/2011/04/23/grattis-immi/


Maila mig din adress så kommer en bok hem i din brevlåda :-)


Soliga hälsningar

Anna

Av Anna - 17 april 2011 08:35

En dag veckan som gick så tog jag en halv kontaktdag (som man har rättighet till 10 stycken varje år när man har ett funktionshindrat barn) för  att gå på föreläsning. Jag har haft jättemycket på jobbet och jättemycket hemma men såg ändå fram emot att kanske få  någon ny kunskap. Ämnet var kommunikation och alternativa kommunikationssätt hos funktionshindrade barn och det var två forskare som skulle prata om detta.


Det här med tal och kommunikation är en mycket öm punkt hos mig. Under en lång period, nästan ett år var Jonathan helt tyst. Han retarderade från de ord och den kommunikation  han hade när han var 1-1,5 år  till att tappa allt i 1,5-2-årsåldern. Vi larmade på BVC på hans 2-årskontroll och då drog år av utredningar och väntan igång... Mellan 2 och 3 år så var  han i princip tyst. När han var 4 år kunde han 20 ord, varav 8 ord var siffror. Strax innan så hade jag äntligen hittat en metod som fungerade med honom - Kommunicerande samspel (Communicating Partners, http://jamesdmacdonald.org/Articles/MacDonaldStart.html) och fått igång hans kommunikation litet. Det var helt tvärtemot allt annat jag lärt mig i de olika metoder jag  febrilt hade testat på Jonathan. Att jag skulle bara prata med så många ord som mitt barn kunde, att jag skulle vara hans lekpartner istället för hans tränare/lärare, att vänta (det är fortf svårt) på hans ord och framför allt inte överösa honom med mina ord som han ändå inte skulle uppfatta. Efter Kommunicerande Samspel så  fick vi IBT, intensivträning och därefter har Jonathan gjort en  utveckling ingen av oss trodde var möjlig! Tack vare intensiv träning och ett fantastiskt engagemang från hans resurs/assistent samt den träning han fått hemma. Kommunicerande Samspel finns alltid med mig och kommer alltid att finnas som en bas och som ett förhållningssätt.


Detta var vad jag hade med mig in på föreläsning. Den första timmen pratar den ena forskaren om kommunikation och språk allmänt, och bl.a säger hon att föräldrar inte uppfattar ett barns avvikande kommunikation. Där var när jag började bli upprörd. För alla er som är därute så alla jag träffat med de här problemen - att ens barn inte kommunicerar och inte pratar - de föräldrarna försöker med ALLT och då menar jag ALLT!!! I nästa mening säger hon att då kanske föräldrarna skär ner sin kommunikation och drar sig undan från det barn som inte kommunicerar och talar. Nej, nu blev jag riktigt förbannad!! ALLA jag pratat med under årens gång gör ju precis tvärtom - man pratar mer och med högre röst, läser in sig på  kommunikationsmetoder och tal, får gå på otaliga utredningar för  detta - ja ALLT. Så för allt i världen - SKULDBELÄGG inte föräldrar i er forskning. Det får föräldrar till funktionshindrade barn  ALLTFÖR mycket av ändå.


Nästa forskare var mer praktiskt inriktad och talade mer om sånt som var mig närmare om hjärtat och mycket av det är bra. De har komigång-kurser för unga barn och lär föräldrar om tidig kommunikation och att man genom leken ska samspela. Men barn med autism kan i normala fall  inte kommunicera och leka/samspela. Och det är där IBT, intensivträningen, kommer in - den lär barnet att härma, imitera och andra viktiga kugghjul för att lek ska fungera. Den imiterar det normala barnets sätt att lära - för normala barns sätt är att de lär sig hela dagarna, vilket barn med autism inte gör. Därför är det intensivträning som ska vara intensiv - 25-40 timmar - för att dessa barn ska lära sig lika mycket som barn gör generellt. Och mitt i allt så säger hon att intensivträning inte är bra att börja med utan detta är vad de ska börja med först. Sedan sa hon mycket bra som de hade med i kursen - att lära föräldrar att vänta (räkna i huvudet till 20), att skära ner orden och att samspela. Men sen säger hon att man därutöver ska skölja barnen med alternativ kommunikation och ord - och där blev jag irriterad igen. Något jag lärde mig med Kommunicerande Samspel är att vi ofta talar för mycket och behöver skära ner våra ord - det blir bara en grötig massa för barnen som kanske inte förstår ens två ord i följd. Länge jobbade jag efter, och jobbar fortfarande med Jonathan+1. Alltså - kan barnet ett ord så säger man det ordet/orden plus ett till. Jag gör så fortfarande. Numera pratar han ju i riktiga meningar och ställer frågor men jag försöker fortfarande begränsa mina ord så att jag inte talar i längre meningar än han klarar av (5-8 ord)


Så jag var tvungen att SMS:a en fråga om hur detta kan appliceras på barn med autism som inte har kommunikation. Svaren var bättre än själva föreläsningen och det var positivt.


Nej - om någon av er träffar föräldrar till  barn med funktionshinder "professionellt" så för allt i världen -  hjälp dem, skuldbelägg och stjälp dem inte! Det har de nog av själva och av andra...


Jag funderade en del  efteråt varför jag blev så irriterad - och det är väl en öm punkt hos mig där jag kände det väldigt stressande under den  period Jonathan  inte hade kommunikation, språk eller ens ljud för sig. Dels så är det skuldbeläggandet som jag inte tål och sedan är det att de som  forskare inte SKA racka ner på metoder (Lovaas, intensivträningen) som FAKTISKT har forskats om och gett bättre och mer varaktigt resultat än något annat.


Synd att man kastat bort en halvdag på sånt, var väl också min tanke. Och kan dra mig till minnes föreläsare som man tyckte att föreläsningarna var för korta med två-fyra timmar - som Bo Hejlskov, Helene Tranquist och Lotta Abrahamsson. Och lovar mig själv att läsa in mig bättre på ämnet nästa gång...


Kram på er

Anna

Av Anna - 4 april 2011 22:30

Jag har de senaste kvällarna läst in mig litet på Intensivträning för äldre barn. Bl.a hittade jag Urkraft mother warriors intressanta blogg:

http://blogg.passagen.se/urkraft/category/4+Beteendetr%C3%A4ning


Bl.a skriver hon att:

"

Aftonbladet skriver idag om beteendeterapi vid autism, och om de fantastiska resultat som uppnås med så kallad IBT (Intensiv beteendeterapi el. Lövåsmetoden).

En väninna till mig, tillika mamma som tränat IBT under längre tid än jag (vi har ju precis börjat men märker tydliga resultat direkt - även från min sida som förälder, jag lär mig att umgås med mitt barn på ett både förstående, pedagogiskt och lekfullt vis) kommenterar här artikeln:

"Jätteroligt att de skriver om det! Men de hade missat de senaste rönen:

Ålder eller IQ spelar inte så stor roll som man tidigare trott för framgång med metoden. Barn som börjat vid 7 års ålder har blivit helt normalfungerande.

Många barn får också en diagnos om utvecklingstörning trots att det är väldigt svårt att egentligen bedöma IQ hos barn med autism eftersom testen helt enkelt inte är utvecklade för dem. Enligt en färsk undersökning höjde 89 % av barnen som tränade på det här sättet sin IQ, och hälften av dem höjde den med mellan 15 och 50 steg!

Det här är viktiga detaljer eftersom det kan motivera föräldrar – och förhoppningsvis beslutsfattare – att låta även äldre barn få ta del av den här metoden."


Förhoppningsvis tar beslutsfattare fasta på dessa rön och låter även äldre barn få tillgång till IBT med handledning. Jag har personligen inte hunnit fördjupa mig i träningen än men har flera gånger haft den stilla undran över varför man satt åldersgräns på behandlingssättet.

En del är föräldrar är oroliga för att det skapas ett stelt umgänge med barnet och att det fostras in fyrkantiga mallar. Jag skulle vilja påstå att träningen, tillsammans med eget förhållningssätt, blir vad man gör den till. Det finns stort utrymme för fantasi, kreativitet och lekfullhet. Jag kan i alla fall redan efter kort tid känna att jag blivit en "bättre" förälder och att vi fått en mer givande umgängesform tillsammans"


Jag har varit inne på Lovaas hemsida men inte hittat så mycket skrivet om detta.

Länk: http://www.lovaas.com/blog/archives/13-A...with-Autism.html


Jag hittade dock ett underbart citat bland kommentarerna till artikeln ovan:


We do not recall the exact date or location of this now well-known quote, but we believe it was at a conference in the '90s. Dr. Lovaas said the following:

"If a child cannot learn in the way we teach, we must teach in a way the child can learn."


Tänk om någon lärare, någon skola kunde ta upp det som ett citat som gäller för deras undervisning! Då har vi kommit en liten bit på väg. Hur många barn och elever har fått höra att det måste vara deras fel, för inte kan det vara fel på mig som lärare när X barn lär sig och inte just den här eleven? Då kanske även lärare får ändra sitt förhållningssätt anpassa och lära om. Önskar att de såg och utvärderade metoden som en kompletterande pedagogisk form, som ett sätt att lära elever med svårigheter inom kanske inte bara autism utan med andra särskilda behov, att lära sig det skolan försöker att undervisa. Jag tror nämligen att metoden IBT inte bara fungerar bra på andra NPF-funktionshinder utan också på barn som är äldre än 5 år. Jonathan var 5,5 år när han började IBT och har utvecklats så enormt mycket och fortsätter att utvecklas (och fortsätter tränas både i skolan och hemma). Jag vill verkligen att alla barn ska ha möjligheten att utvecklas till sina bästa jag!


Kram på er alla


Anna

Av Anna - 31 mars 2011 07:26

På Annas sida Coping är det ny utlottning - av Intensivträningsboken!

Besök hennes sida på http://hantera.wordpress.com/2011/03/30/ny-utlottning/

 

 skriv en kommentar och delta i utlottningen!


Nu var det längesen jag skrev något här. Livet tar ut sin rätt! Kanske kommer jag igen senare :)

Men andra är mer aktiva! Anna Sandström har skrivit sin andra bok och är så snäll att hon lottar ut ett ex till en av er!
Skriv i kommentarerna om du vill delta i utlottningen (du måste ange epostadress) och om du besöker någon av Annas sidor får du en extra lott!

http://www.autismstodet.se/
http://annahelena70.bloggagratis.se/

En av de populäraste metoderna för att hjälpa barn med autism är den intensivträning som brukar kallas IBT. Nu kommer en bok skriven av två mammor som jobbat med metoden för sina barn.
- Vi har velat göra en bok som är så konkret som möjligt, och som visar hur metoden fungerar i verkligheten, säger Anna Sandström. Som förälder möts man av mycket teori, men det är en annan sak att faktiskt genomföra det i verkligheten. Vi som har skrivit den här boken vill bidra med våra tips och praktiska erfarenheter, så kanske andra familjer i samma situation inte alltid behöver uppfinna hjulet igen.   


Boken heter ”Intensivträning i praktiken för två pojkar med autism” och är tänkt som en praktisk bok för en familj som håller på med, eller som ska börja med intensivträning.
- Ingen av oss är expert eller specialist, för det så får man gå till habiliteringen eller privata utövare, poängterar Anna. Det vi vill förmedla i den här boken är hur vi faktiskt och praktiskt arbetat med intensivträningen hemma; hur vi tolkat och arbetat med olika övningar, vilka förstärkare vi haft till våra barn och vad som fungerat eller inte för just våra barn, för på dem är vi specialister. Våra barn har utvecklats enormt mycket med intensivträningen och vi vill förmedla hopp till andra föräldrar. IBT är ett tufft program för alla inblandade under intensiva år, men när det fungerar så är det suveränt.  
”Intensivträning i praktiken för två pojkar med autism” är skriven av Anna Sandström och Irene Kristiansson och finns tillgänglig via Vulkan: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=48958

Dragning sker 20 april! Lycka till!!

Presentation


Bloggen handlar om autism och IBT, intensivträning. 2010 gav jag ut Boken om Jonathan, en lång väg till diagnos autism
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163371634

Fråga mig

26 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Annas Gästbok

Följ bloggen

Följ annahelena70 med Blogkeen
Följ annahelena70 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se