Inlägg publicerade under kategorin NPF

Av Anna - 18 januari 2013 21:30

På SVT Debatts sida publicerades i veckan en mycket viktig debattartikel, med underskrift av några av de allra främsta inom NPF-världen. Länk: http://debatt.svt.se/2013/01/16/transportstyrelsens-diskriminering-hor-inte-hemma-i-en-vasterlandsk-demokrati/


Jag publicerar artikeln i dess helhet här och vill med det TACKA de som skrivit den för att ni värnar om våra barn och personer med NPF-diagnosers möjligheter på en arbetsmarknad som verkar utesluta dessa mer och mer. Kanske dags för ett PRIDE-tåg för funktionshindrade också!!!!!!


Transportstyrelsens diskriminering hör inte hemma i en västerländsk demokrati

Publicerad 16 januari, 2013 - 20:44

LOKFÖRARFALLET Utan vetenskapligt stöd plockar Transportstyrelsen bort en lokförare med över 20 års prickfri tjänst. Myndighetens agerande i fallet Torolf Jansson för tanken till en tid då staten tillmätte vissa individer större värde än andra. Skall alla med Aspergers, ADHD eller annan neuropsykiatrisk diagnos oroa sig för jobbet nu? undrar professor Christopher Gillberg med flera.


Glädjande nog beslutade kammarrätten i Sundsvall strax före julafton 2012 att lokföraren Torolf Jansson skulle få rätt att, på dispens, utöva sitt yrke. Något som Transportstyrelsen förnekat honom sedan 2010, efter en rutinmässig läkarbedömning för lokförare – orsaken var hans neuropsykiatriska diagnos, Aspergers syndrom (AS).

Torolf Jansson har haft AS i hela sitt liv, även om han inte fick diagnosen förrän 2008. Han är en erkänt erfaren och skicklig lokförare. Han har inte varit inblandad i några incidenter som kan hänföras till hans AS och inte heller i övrigt visat några tecken som skulle kunna inge oro för trafiksäkerheten. Det finns ingen forskning som visar att AS (eller behandlad ADHD) skulle medföra brister vid framförande av fordon.


Ändå har nu Transportstyrelsen lämnat in ett överklagande till Högsta förvaltningsdomstolen, i syfte att få ett prejudikat som säkerställer att diagnoserna Aspergers syndrom och ADHD blir direkta hinder för säkerhetsklassade arbeten i spårtrafik.

Samtidigt aviserar myndigheten en skärpning av sina föreskrifter, som inte medger någon som helst rättssäker individuell medicinsk prövning för personer med neuropsykiatriska diagnoser. Transportstyrelsen tillåter bara sina egna läkare att utföra de medicinska prövningarna för yrkeskategorin. Ett liknande förfarande ser vi även inom vissa andra yrkesområden.


Transportstyrelsen diskriminerar kategoriskt alla med neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som mindre duglig arbetskraft, och tycks anse att ett sådant tillstånd, oavsett graden, är en säkerhetsrisk.

I själva verket förekommer exempelvis autism i många former och grader, från svåra funktionsnedsättningar till något som närmast kan beskrivas som en personlighetstyp.Vissa personer med AS torde, till och med, just på grund av sin personlighet, lämpa sig alldeles speciellt väl för uppdraget som lokförare. De negativa konsekvenser som Transportstyrelsens agerande kan få på arbetsmarknaden kan inte underskattas.

Transportstyrelsens agerande i fallet med Torolf Jansson är skrämmande och för tanken till en tid då man var van vid att staten tillmätte vissa individer ett större värde än andra. En generell och strukturell diskriminering.


Skall alla med diagnosen ADHD, eller alla med tics, eller alla med en diagnos överhuvudtaget, nu oroa sig? Måste den som vill bli lokförare undvika att gå till doktorn? Eller skall föräldrar inte låta sina barn undersökas, av rädsla att de skall stigmatiseras för livet?

När samhället i övrigt går framåt och man anstränger sig för att inte bedöma människor efter hudfärg, kön eller sexuell läggning, tar Transportstyrelsen ett rejält kliv bakåt och räknar ut en hel grupp människor. Man gör det på basen av något som vi som är insatta i neuropsykiatrisk problematik endast kan kalla fördomar.

Dessutom har Transportstyrelsen satt en så kort remisstid att berörda parter svårligen kan komma in med ett väl genomarbetat underlag. De medicinska experter man remitterar till är dessutom relativt okända i neuropsykiatriska sammanhang.


Enligt vår mening avspeglar Transportstyrelsens agerande inte en humanistisk människosyn. Än mindre hör det hemma i en västerländsk demokrati.


Vi säger det igen: detta – att man gör åtskillnad mellan olika människor, inte på grund av meriter eller kvaliteter utan på grund av sådant som kan hänföras till personens identitet – är diskriminering. Kan vi tillåta detta?

Vilka grupper står i så fall näst på tur? Och vilka andra yrken?


Christopher Gillberg, professor
Lotta Abrahamsson, utbildare, föreläsare (egen diagnos)
Ylva Ginsberg, specialist psykiatri
Svenny Kopp, specialist barnpsykiatri
Eva Nordin-Olson, skolläkare, ordf. Autism och Aspergerförbundet
Anki Sandberg, ordf. Riksförbundet Attention
Anna Kettner, generalsekreterare, fd trafiklandstingsråd (egen diagnos)
ANNONS
Av Anna - 18 januari 2013 18:30

I veckan träffade jag en mamma, hon känner väl till Jonathan och hans autism, och vi hade kontakt en del när vi hade barnen på samma dagis. Jag frågade, som man brukar, hur hon mådde. Och hon sa att hon mått skit för ett par år sedan - självmordsbenägen t.o.m Men att hon fått en helt oväntad hjälp. Läkaren på hennes avdelning (hon är sjuksköterska) skickade iväg prover för att se om hon hade brist på något. Hon hade allvarlig D-vitaminbrist. Hon äter nu 20000 mikrogram och mår som en prinsessa berättade hon. Jag fick tips för ett par år sedan om att fortsätta med AD-dropparna till Jonathan, av en annan mamma som fått bra effekt på det med sin dotter. Jag inser nu, med den här mammans berättelse: http://www.askdrgarland.com/?p=2495

 

  att jag nog gett Jonathan en för låg dos... Jag har skickat efter ett tillskott med en högre dos och ska nu testa det på honom och mig själv i ett par veckor. Om det blir dramatiska förbättringar så återkommer jag och berättar om det :-) Som med andra kosttillskott så prövar jag det i en månad och tar sedan bort det för att se om det ger någon effekt. Ville bara dela detta, om det får man tycka och känna vad man vill,

men allt som inte är farligt för min son, prövar jag ;-)


Kram på er

Allmänt · Autism · Mat · NPF
ANNONS
Av Anna - 16 november 2012 21:22

Den här veckan har vi varit hemma med Jonathan tre dagar för först oförklarlig feber och ont i magen, som blev feber och förkylning...

När jag var hemma med honom i tisdags så fick jag en fråga jag aldrig hört förut.
-Mamma, frågade Jonathan, varför äter du så konstig mat? Och varför har du halstablett?
(Jag åt sparrissoppa till lunch, vet inte om det var därför   )

Jonathan har bara ställt frågor för att tillfredsställa behov som han har, han har aldrig frågat varför om något, och framför allt inte något som rör någon annan.

Kram alla och ha en bra helg


Anna
 

Av Anna - 6 oktober 2012 17:22

Här kommer bilder till föreläsningen jag ska hålla i november:

                                         

Alla förbättringsförslag emottages tacksamt till mailen - jonathanmamma@hotmail.com

Kram på er

Anna

Av Anna - 23 september 2012 15:19

Hej!

Idag har vi gjort läxan från skolan här på eftermiddagen.

De jobbar i en rätt rolig bok, Mästerkatten. Däremot är det ingen ordning på sidorna så det är olika sidor varje dag - känns som att de kunde jobba på ordningen litet bättre i den.

Den ser ut så här:

  Mästerkatten 3


Övningen idag var att färglägga fält - olika additions- och subtraktionstal som skulle bli olika färger - 1-2 var röd, 3-4 blå osv.

 


När Jonathan var klar (med hjälp av mig på slutet för att färglägga - räkningen fixade han själv om än med hjälp av miniräknare mot slutet :-) ) så såg resultatet ut så här - en fin tavla:
 


LÄSNING, Svenska

Jonathan får varje vecka med sig en liten bok, alldeles lagom för hans begynnande läsning. Den här hade 72 ord varav 25 små ord, stod det innanför sista bilden. Här kommer litet bilder från den (och ni ser också var den går att få tag på - har fattat det som att det är en serie böcker som de plockar en och en ur):

       


Så här glad var han när vi jobbat klart:

 

Vi har också haft möte med skolan, som ska jobba i 6 veckor intensivt med att försöka få upp hans läshastighet. Detta ska göras med specialpedagogen, max 20 minuter per gång, varje dag.

Metoden heter Rydaholmsmetoden och är utvecklat för främst dyslektiska barn. Jonathan har aldrig testats för dyslexi, men med tanke på hans autism och språkstörning är ju bara det svårigheter nog. Här kommer litet om Rydaholmsmetoden:

  • Metoden vänder sig till elever som läser långsamt och hackigt. De har lässvårigheter som grundar sig på avkodningssvårigheter. Metodens idé är inte på något sätt att ensam fungera som läsinlärningsmetod. Det är en metod som avser att hjälpa elever med lässvårigheter som grundar sig på bristande automatisering i läsavkodning. När avkodningen fungerar automatiskt kan läsaren använda större del av sin uppmärksamhet åt innehållet i texten.

http://www.rydaholmsmetoden.se/


Så om 6 veckor ska vi ha möte igen och se om Jonathan gjort framsteg. Känns som ett bra upplägg i alla fall, och mötet var bra mycket mer positivt än jag trodde och framför allt bättre än i våras.


Däremot försökte jag, med visst motstånd redan från början från främst läraren, förklara att det är viktigt att hushålla med Jonathans resurser. Att kanske, eftersom han får lägga ner så stor energi när han ska hålla en penna och skriva, kan få slippa det till stor del i andra ämnen än svenskans handstil. De förstod inte första gången så mot slutet av mötet förklarade jag att om han ska skriva och rita så tar det 80 % av hans energi, medan om han får hjälp av hjälpmedel att göra det så kanske det tar 20%, och han har då extra krafter att lära sig annat. Specialpedagogen sa till mig efteråt att hon förstod vad jag menade - så kanske kan hon nå fram...


Det är inte lätt ibland att förklara så att andra förstår. Jag försöker vara lugn, sansad och tror jag - med viss pedagogik, men ibland är skolans värld så innerligt fyrkantig.


Och jag försökte igen också få svar på varför den Ipad han haft under våren inte används - men den hade lånats ut till ett annat barn som behövde den... Ibland - ibland - förstår jag inte... Skulle man ta bort glasögon för ett barn som behövde det, skulle man ta bort deras hörapparat för någon som hörde dåligt? Nej, men ett skriv- och lärhjälpmedel kan vi ta bort... Man blir trött ibland.


Så mot slutet - något positivt - Jonathan var med på en killes badkalas, i ett litet mindre badhus en bit från stan. Att Jonathan orkade vara med var fantastiskt, för ljudnivån var även för mina öron, ibland öronbedövande. Men han fick gå ifrån emmellanåt och var sedan med en stund igen. Inte på gemensamma lekar, men han var i samma bassäng och var där... Det är ett stort steg framåt - för ett år sedan hade det inte gått.

 


Kram alla och sköt om er, varandra och era speciella barn

Anna  


(ps har du frågor om dagens inlägg så får du, förutom att kommentera och skicka en fråga här, också gärna maila på jonathanmamma@hotmail.com)

Av Anna - 23 september 2012 13:08

Kom in och titta på Jonathans senaste trumlektion i torsdags, två klipp.


Jonathan (9 år med autism) spelandes trummor:
http://youtu.be/XxDYlsrRI_o
http://www.youtube.com/watch?v=Q5maF3oydhk&list=FLk9oJvHHE0PHe3c23q6_6Gg&feature=mh_lolz

Hoppas att det är min gamla dator som gör att det hackar.

Jag är omåttligt stolt över honom, min lille Drummer Boy :-)


Kram alla

Anna

Av Anna - 28 juni 2012 19:40

I januari fick vi en inbjudan till en ljudgrupp, några barn och en logoped som skulle träffas och öva ljud. Jag nappar på allt jag får erbjudande om från habiliteringen, så jag sa ja. Inte hörde vi något - förrän det kom en kallelse i maj månad... Det  är till att jobba fort... hmmm....


Jag ringde veckan innan  vi skulle dit och bad att de skulle skicka något om  vad de skulle göra så jag kunde förklara  för Jonathan. När de sedan kom, där vi satt och väntade på habiliteringen, så tog de barnen (som bara var två till antalet -  men det tror jag var bra...) och gick iväg till ett rum med dem och lämnade oss mammor där. I närmare en timme... Men Jonathan kom hoppandes ut med en läxa i handen, glad i hågen. Jag var ytterligt förvånad och jätteglad. När vi skulle dit i tisdags, så ville han inte. Dels hade han varit i djurparken hela dagen innan inte ätit så mycket så det  blev litet bättre efter ett bröd och en  näringsdryck. Jag sa till  honom, när han vägrade gå någonstans ståendes nere i parkeringshuset och bara skrek nej, att vill han inte gå till tjejerna så får han säga det till dem själv. Och efter en 10 minuter med TV-spel så kom  de och han hoppade glatt med.


Sista gången är nästa tisdag - så då får vi se om det blir ett  stort nej eller ett  glatt hoppande med.


Kram alla

Anna

Av Anna - 26 maj 2012 14:01

Jonathan stänger dörren till rummet efter att ha bett oss ta fram en alldeles speciell låt på YouTube. Den vi hörde varje kväll på barnshowen i Turkiet... http://www.youtube.com/watch?v=hcm55lU9knw&feature=g-music  Jonathan sjunger högt och har musiken på 6-7 i styrka - hela huset gungar. I Turkiet stod han  på en av Amfiteaterns bänkar och dansade och  spelade låtsastrummor för fulla muggar. Helt fantastiskt att se. Vi som inte ens trodde han ville gå på show, men han insisterade...

Hur gick resan nu då kanske någon här frågar sig?
Vi hade ju fått besked av  flygbolaget innan att vi skulle få platser  längst fram, med bättre benutrymme och få gå på före alla andra på flygplanet, för att minska stressen för Jonathan. Innan dess var det mycket väntan, och det är inte utan att man funderar på om inte Lean och Six sigma kunde göra en bättre process av incheckning och boarding på flygplanen ibland... Vi fick vänta på att  någon skulle komma till incheckningsdisken, trots att det stod att man skulle vara där och checka in 2 timmar innan så fanns ingen på plats förrän en halvtimma senare... Sedan blev det säkerhetskontroll, vilket gick jättebra. Jag hade fått intyg på att jag kunde ha med mig Jonathans näringsdryck i handbagaget, och det  gick bra på dit- och hemresa, tack och lov.

Jonathan var lugn och fin men trodde  förstås att vi skulle åka direkt med flygplanet, vilket inte alls var fallet... Det blev litet godisinköp för honom och storebror på taxfreen och sedan satte vi oss och fikade. Jonathan ville bara åka vid det här laget. Så därefter gick vi mot gaten. Det fanns en liten  lekavdelning där han var en stund. Lekte pirater en stund med ett syskonpar som skulle till London. Maken pratade med personalen vid boardingen och de konfirmerade att vi skulle få gå på nästan allra först - bara ett sällskap med en man i rullstol som gick före.

Boardingen gick sedan jättebra. Vi fick någon minut på oss innan resten av de resande fick gå på planet och det var bra. Jag tog upp hörselkåpor, flygproppar och tuggummin. Efter en stund fälldes DVD:n ned framför oss, till Jonathans förtjusning. Jag förklarade noga för honom vad som skulle hända och att det skulle kittlas i magen när vi åker uppåt. Det gillade han. Sedan började planet backa ut för avfärd. Flygpropparna var obekväma för hans trånga ena öra så den åkte ur och är för evigt borttappad. Tuggummit höll en liten bit, sedan fick jag göra litet IBT-träning när planet steg. "Jonathan - öppna munnen och låtsas gäspa och så tuggar du litet", sa jag, och det funkade! Efter ett litet tag tog han av hörselkåporna och jag påminde honom om att tugga..


Flygvärdinnan la hans näringsdryck på is åt oss, så gulliga! Det behövdes för  det var köttbullar, i sås och potatismos, som inte ens efter bortslickande av mig gick att få i honom - det var ju geggigt... Så det blev näringsdryck - tack och  lov att såna finns. Det visade sig att vi skulle få nytta av de jag packat med mig också...

Hela flygresan gick som en dröm. Jonathan spelade in hans docka Svampbob som var i flygplanet  och busade efter  att barnfilmen slutat. Han  t.o.m gick på toaletten i flygplanet!! Spolningen var det alldeles för högt ljud på, så på  hemvägen  fick han  gå ut och jag spolade åt honom sen. Suveränt!

På Izmirs flygplats blev det litet kris ett tag där några tjänstevilliga turker tog våra väskor och sprang mot bussen med dem. Det var för att få dricks så klart, men det gjorde att vi tappade Jonathan ur sikte några sekunder. Han  blev rädd då och ropade på oss och vi  efter honom - bra att han gjorde det - för något år sedan hade han bara gått... Sedan visade det sig att  det var fel buss - för det fanns så klart TVÅ nr 9... Vi skulle ha bett om specialtransport också, tänkte jag i mitt stilla sinne... Till slut, vid sena 22.15, klev vi ur vid Aqua Fantasys reception. Inget att äta och regnade gjorde det  också. Tack och  lov hade ju barnen i alla fall köpt med sig godis.

Vid läggdags kom all väntan och trötthet till sin spets. Jonathan  skrek att han  INTE ville vara i Turkiet och Aqua Fantasy. Han ville åka hem. Han skrek och grät i några minuter, så pass att hotellgrannarna knackade i väggen. Det gjorde att  han lugnade sig, fick näringsdryck och somnade fort. Vi skakade på huvudet och hoppades innerligt att nästa dag skulle vara  bättre för honom... Vårt flyg hem gick ju om en dryg vecka...?!


Fortsättning följer...

 

Kram alla

Anna

Presentation


Bloggen handlar om autism och IBT, intensivträning. 2010 gav jag ut Boken om Jonathan, en lång väg till diagnos autism
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163371634

Fråga mig

26 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Annas Gästbok

Följ bloggen

Följ annahelena70 med Blogkeen
Följ annahelena70 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se