Inlägg publicerade under kategorin Intensiv beteendeterapi

Av Anna - 27 april 2011 20:11

Idag hittade jag en bra motivation och pysselbok i tidningshyllan på ICA. En legotidning med gubbe!

 


Det här tror jag blir jättebra att jobba för och med! :-)

Så håll utkik i era tidningshyllor i mataffären ;-)


Kram

Anna

ANNONS
Av Anna - 27 april 2011 20:02

Jag har under senare tid försökt läsa in  mig på några andra metoder än IBT, just för  att hjälpa Jonathan vidare till nästa steg. En av dem är Son-Rise och här kommer  ett inlägg som är hämtat från deras grupp på Facebook där jag är med (sluten grupp) - länk ligger efter inlägget! Det är om hur man ska inreda ett lekrum, och där skiljer det inte så mycket från IBT i själva inredandet men "tänket" är annorlunda. Ett stort tack till Elisabeth som skrivit detta att jag fick dela med mig till bloggläsarna!


En mycket viktig del inom Son-Rise är betydelsen av barnets inlärningsmiljö.

 

Personer med autism har en helt annan känslighet via sina sinnen än vad andra har. Det innebär att saker som de ser, hör, och upplever på andra vis kan te sig helt annorlunda mot våra upplevelser. Det är svårt att veta hur de egentligen ser världen eftersom så få kan berätta, och det är dessutom väldigt olika då en del är mer känsliga för hörsel och andra för smak etc. Många med högfungerande autism har sagt att allting är väldigt rörigt. De kan säga att det är ”rörigt i huvudet”. En del har beskrivit synen som blurrig. Någon person med aspergers har sagt att det ser ut som på film, när de visar en sekvens där någon tagit en drog och gått in på ett disco. Så snurrigt, så många olika färger, en del ljud upplevs högt och andra i slow motion. Men detta är omöjligt att veta hur det kan vara från person till person, och det bästa man kan göra som förälder är att försöka lära känna sitt eget barn och observera vad just det barnet reagerar starkare på. Vissa barn är inte så känsliga över huvud taget, andra är mycket känsliga för att ta på sig jeans men klarar av höga ljudnivåer och stora folksamlingar. Som sagt, det är olika. Det är väldigt vanligt att autister är rutinbundna och kräver scheman för hur dagen ska se ut och exakt vart man ska gå, och man kan verkligen förstå varför om man har någorlunda koll på hur deras värld kan se ut för dem eller hur det blir när de blir ”överladdade” med intryck. Allt är ett stort kaos, och det enda som skulle kunna hjälpa en i det kaos är att man har kontroll och att man vet sitt mål eller meningen med varje sak som sker.

 

Eftersom man inte vet hur pass känsliga barnen är, så är det bättre att ta det säkra före det osäkra och skapa en miljö som helt enkelt inte inbjuder till så mycket intryck över huvud taget. För alla människor, med eller utan funktionshinder, gäller antagligen att man lär sig bättre i en gynnande miljö. Jag antar att det inte är många människor som skulle kunna gå in på ett disco och sätta sig med jättesvåra matteböcker och försöka lära sig saker som man tidigare aldrig har tänkt på. Självklart är det likadant för autistiska barn och därför spelar deras lekrum en ofantligt stor roll i hela programmet.

 

Lekrummet, eller fokusrummet, eller rummet helt enkelt, är den plats i huset eller lägenheten där barnet kan finna ro för sin själ (funkar också såklart med hela hemmet om bara allt är anpassat på detta sätt). Där har barnet kontroll, där finns inga nej och inga måsten. Där finns inga ljud och konstiga ljus, inga människor som stör som inte är där för att hjälpa, det finns inga leksaker som inte är bra för samspel. Det finns inga tekniska prylar eller leksaker som går på batterier. Anledningen är att de enda rösterna som ska höras är barnets och lärarens/kompisens/förälderns/assistentens/kalla det vad du vill. Det ska inte finnas någon tv eller tavlor eller andra saker som kan slita uppmärksamheten från socialt samspel. Det kan låta som ett tråkigt rum men samtidigt är det barnets favoritplats – just eftersom barnet är kung där inne och får göra precis vad det vill, det finns allt som barnet behöver och tycker är kul, samtidigt som det är mycket sparsamt på intryck.

 

De professionella lekrummen på tex ATCA (Autism Treatment Center of America) är stora rum med klättermöbler, rutschkana och hyllor högt upp på väggarna (inga leksaker på golvet, barnet måste be om dem för att kunna nå dem). De har även en tvåvägsspegel så att någon kan stå utanför utan att synas, och titta in på vad som sker för att sedan ge feedback. Det är väldigt vanligt (och mycket nyttigt) att sätta upp en videokamera för att filma och sedan sitta och titta på filmen och prata om vad som hände och vad som kan göras bättre eller vad som var bra.

 

Vårt rum ser absolut inte ut som ”modellen”. Det var något som bekymrade mig och jag var helt enkelt tvungen att ta upp frågan när jag var på Start-Up utbildningen i USA. Läraren Bryn (Hogan, dotter till grundarna av Son-Rise och Raun Kaufmans syster) sa då att det inte finns några hinder för att köra ett Son-Rise program även om man inte har ett rum som ser ut som deras professionella. Vem har ett sådant liksom! Det är ju inte så lätt att fixa. Huvudsaken är, att det finns en plats där barnet kan ha kontroll, där det inte finns många intryck som stör och där det inte finns några ”nej”. (nej gör alltså barnen bortvända och de förlorar kontrollen, det är därför som det är bäst att från början vara i en miljö där man inte riskerar att säga nej) Hon gav exempel på personer i Afrika eller fattiga delar av Sydamerika, där det finns familjer som städat undan en liten plats i ett skjul eller i en trailer, för att kunna sitta och koncentrera sig på barnet. Man får försöka göra det bästa utav den situation som man har hemma för tillfället. Leksaker behövs inte över huvud taget egentligen, eftersom den bästa leksaken är tränaren själv.

 

Tanken är sedan att den mesta av tiden med barnet ska spenderas inne i lekrummet, beroende på hur långt barnet har kommit i utvecklingen. När barnet är moget för det så minskas tiden där inne och mer och mer kan spenderas utanför. Man tränar på allting inne i lekrummet, förutom språket och socialt samspel så är det mycket fokus på de sociala situationer och händelser som kan uppkomma ute i världen och livet, samt flexibilitet. Det är alltså inte så att barnet sitter inne i sitt rum hela tiden och sedan släpps ut till det okända utan att vara förberedd. Tvärtom så är målet att barnet senare ska vara helt förberett för att möta människor och vardagen. Skillnaden är att allt sker i en miljö där barnet redan känner sig tryggt, där det har kontrollen och där det är helt okej och accepterat att dra sig tillbaka när man vill det. Således kan det inne i rummet inte förekomma lika många av de stressiga ångestattacker som är vanliga om barnet istället befann sig ”ute i världen”. Flexibilitetsträning till exempel är extra känsligt eftersom just rutinbundenheten är ett sätt för personer med autism att få kontroll över kaoset. När man tränar flexibilitet så kan det därför verka som att man försöker förstöra denna kontroll som barnet har byggt upp. Därför är det extra viktigt att just flexibilitetsträningen sker på en trygg plats där barnet har kontrollen ändå. Då är det inte lika farligt när kontrollen ”tas ifrån dem” och barnet kan sakta men säkert vänja sig vid förändringar utan att de får ångest över det. Det är också mycket viktigt att detta sker med en person som barnet känner hundra procent tillit till. Om man ska mötas av något okänt och oförberett som man inte har kontroll över så blir det inte hälften så otäckt, eller kanske inte otäckt alls, om den person som sitter bredvid dig är densamme som älskar dig, accepterar dig och respekterar dig fullt ut.

 

Man ska ju också självklart se till barnets speciella behov och vad som det barnet just är känsligt för. Amir till exempel är otroligt flexibel och verkar inte vara speciellt känslig för mycket över huvud taget. Därför går det att träna med honom nästan var som helst, även om det självklart blir bäst resultat på en tyst plats då han verkar vara lite mer känslig för ljud än för folk och rörelse och visuella intryck. Något annat som togs upp på Start-Up angående intryck är att man inte ska ta med barnet ut till andra platser än hemmet eftersom varje sådan aktivitet kan innebära ett bakåtsteg i utvecklingen. Jag har varit skeptisk mot detta just eftersom Amir är väldigt flexibel, men kommit fram till att han faktiskt blir påverkad av denna sorts aktiviteter, men han visar det inte förrän i efterhand. Det som händer med honom är att han koncentrerar sig och kämpar så mycket för att få en helhet och begripa världen, och när han sedan kommer hem och slappnar av så kan minsta lilla snesteg resultera i stress och ångest, SPECIELLT om han inte har tillgång till en lugn miljö här hemma.

 

Ett tips för att gynna utvecklingen för barn eller vuxna med autism är därför att sanera deras miljöer. Se till så att det åtminstone finns en plats hemma (helst ett Son-Rise lekrum!) där barnet kan få vara ifred och kunna fokusera på det som ska fokuseras på, utan att något eller någon stör. För att barnet ska kunna lära sig något över huvud taget eller i övrigt må bra och vara mindre stressad så är det av allra högsta grad viktigt att se till att de får denna chans. Med tanke på svårigheter med perceptionen och oförmågan att kunna bearbeta alla intryck så skulle jag också helst vilja säga att man ska låta bli att ta med barnet ut på diverse upptåg och stökiga tillställningar. Men detta är något som varje förälder själv måste känna och besluta om, beroende på vad barnet klarar av (eftersom det såklart är olika).

 

De skillnader som syns på barnet så fort de fått denna miljö är nästan häpnadsväckande. Jag har sett och hört om det flera gånger. Egentligen är det inte så konstigt, för som sagt, vem kan ta med sig en avancerad mattebok in på ett disco och försöka lära sig något, till skillnad från när man får sitta i lugn och ro vid ett skrivbord?

 

Länk till Facebook-gruppen - varmt välkomna in!

http://www.facebook.com/home.php#!/home.php?sk=group_163993860323611


Soliga hälsningar

Anna

ANNONS
Av Anna - 24 april 2011 08:31

Ett stort grattis till IMMI som vann Intensivträningsboken på Copingsidan:

http://hantera.wordpress.com/2011/04/23/grattis-immi/


Maila mig din adress så kommer en bok hem i din brevlåda :-)


Soliga hälsningar

Anna

Av Anna - 4 april 2011 22:30

Jag har de senaste kvällarna läst in mig litet på Intensivträning för äldre barn. Bl.a hittade jag Urkraft mother warriors intressanta blogg:

http://blogg.passagen.se/urkraft/category/4+Beteendetr%C3%A4ning


Bl.a skriver hon att:

"

Aftonbladet skriver idag om beteendeterapi vid autism, och om de fantastiska resultat som uppnås med så kallad IBT (Intensiv beteendeterapi el. Lövåsmetoden).

En väninna till mig, tillika mamma som tränat IBT under längre tid än jag (vi har ju precis börjat men märker tydliga resultat direkt - även från min sida som förälder, jag lär mig att umgås med mitt barn på ett både förstående, pedagogiskt och lekfullt vis) kommenterar här artikeln:

"Jätteroligt att de skriver om det! Men de hade missat de senaste rönen:

Ålder eller IQ spelar inte så stor roll som man tidigare trott för framgång med metoden. Barn som börjat vid 7 års ålder har blivit helt normalfungerande.

Många barn får också en diagnos om utvecklingstörning trots att det är väldigt svårt att egentligen bedöma IQ hos barn med autism eftersom testen helt enkelt inte är utvecklade för dem. Enligt en färsk undersökning höjde 89 % av barnen som tränade på det här sättet sin IQ, och hälften av dem höjde den med mellan 15 och 50 steg!

Det här är viktiga detaljer eftersom det kan motivera föräldrar – och förhoppningsvis beslutsfattare – att låta även äldre barn få ta del av den här metoden."


Förhoppningsvis tar beslutsfattare fasta på dessa rön och låter även äldre barn få tillgång till IBT med handledning. Jag har personligen inte hunnit fördjupa mig i träningen än men har flera gånger haft den stilla undran över varför man satt åldersgräns på behandlingssättet.

En del är föräldrar är oroliga för att det skapas ett stelt umgänge med barnet och att det fostras in fyrkantiga mallar. Jag skulle vilja påstå att träningen, tillsammans med eget förhållningssätt, blir vad man gör den till. Det finns stort utrymme för fantasi, kreativitet och lekfullhet. Jag kan i alla fall redan efter kort tid känna att jag blivit en "bättre" förälder och att vi fått en mer givande umgängesform tillsammans"


Jag har varit inne på Lovaas hemsida men inte hittat så mycket skrivet om detta.

Länk: http://www.lovaas.com/blog/archives/13-A...with-Autism.html


Jag hittade dock ett underbart citat bland kommentarerna till artikeln ovan:


We do not recall the exact date or location of this now well-known quote, but we believe it was at a conference in the '90s. Dr. Lovaas said the following:

"If a child cannot learn in the way we teach, we must teach in a way the child can learn."


Tänk om någon lärare, någon skola kunde ta upp det som ett citat som gäller för deras undervisning! Då har vi kommit en liten bit på väg. Hur många barn och elever har fått höra att det måste vara deras fel, för inte kan det vara fel på mig som lärare när X barn lär sig och inte just den här eleven? Då kanske även lärare får ändra sitt förhållningssätt anpassa och lära om. Önskar att de såg och utvärderade metoden som en kompletterande pedagogisk form, som ett sätt att lära elever med svårigheter inom kanske inte bara autism utan med andra särskilda behov, att lära sig det skolan försöker att undervisa. Jag tror nämligen att metoden IBT inte bara fungerar bra på andra NPF-funktionshinder utan också på barn som är äldre än 5 år. Jonathan var 5,5 år när han började IBT och har utvecklats så enormt mycket och fortsätter att utvecklas (och fortsätter tränas både i skolan och hemma). Jag vill verkligen att alla barn ska ha möjligheten att utvecklas till sina bästa jag!


Kram på er alla


Anna

Av Anna - 31 mars 2011 07:26

På Annas sida Coping är det ny utlottning - av Intensivträningsboken!

Besök hennes sida på http://hantera.wordpress.com/2011/03/30/ny-utlottning/

 

 skriv en kommentar och delta i utlottningen!


Nu var det längesen jag skrev något här. Livet tar ut sin rätt! Kanske kommer jag igen senare :)

Men andra är mer aktiva! Anna Sandström har skrivit sin andra bok och är så snäll att hon lottar ut ett ex till en av er!
Skriv i kommentarerna om du vill delta i utlottningen (du måste ange epostadress) och om du besöker någon av Annas sidor får du en extra lott!

http://www.autismstodet.se/
http://annahelena70.bloggagratis.se/

En av de populäraste metoderna för att hjälpa barn med autism är den intensivträning som brukar kallas IBT. Nu kommer en bok skriven av två mammor som jobbat med metoden för sina barn.
- Vi har velat göra en bok som är så konkret som möjligt, och som visar hur metoden fungerar i verkligheten, säger Anna Sandström. Som förälder möts man av mycket teori, men det är en annan sak att faktiskt genomföra det i verkligheten. Vi som har skrivit den här boken vill bidra med våra tips och praktiska erfarenheter, så kanske andra familjer i samma situation inte alltid behöver uppfinna hjulet igen.   


Boken heter ”Intensivträning i praktiken för två pojkar med autism” och är tänkt som en praktisk bok för en familj som håller på med, eller som ska börja med intensivträning.
- Ingen av oss är expert eller specialist, för det så får man gå till habiliteringen eller privata utövare, poängterar Anna. Det vi vill förmedla i den här boken är hur vi faktiskt och praktiskt arbetat med intensivträningen hemma; hur vi tolkat och arbetat med olika övningar, vilka förstärkare vi haft till våra barn och vad som fungerat eller inte för just våra barn, för på dem är vi specialister. Våra barn har utvecklats enormt mycket med intensivträningen och vi vill förmedla hopp till andra föräldrar. IBT är ett tufft program för alla inblandade under intensiva år, men när det fungerar så är det suveränt.  
”Intensivträning i praktiken för två pojkar med autism” är skriven av Anna Sandström och Irene Kristiansson och finns tillgänglig via Vulkan: https://www.vulkan.se/Presentation.aspx?itemid=48958

Dragning sker 20 april! Lycka till!!

Av Anna - 1 mars 2011 18:16

Ni som läst boken om intensivträning i praktiken kanske kommer ihåg Edvin? Irene, som jag skrivit första boken med och ska skriva andra boken med fortsättnings/avancerade övningar med skickade mig de här bilderna - ett annorlunda sätt att träna färger:

      

Irene beskriver det så här:

Här kommer ett exempel på hur vi har tränat färger.


Sjukgymnasten tyckte att vi skulle skaffa en stor gympaboll till Edvin att träna sina armar på. Ligga och rulla och ta emot sig i golvet.


Den har kommit till nytta på flera sätt. Bland annat så är han så motiverad när jag bad honom att lägga en viss färg på bollen, blir det rätt så slår jag till bollen så att den studsar högt upp och färgbilden flyger iväg. Så kul!!!


Kreativt sätt att jobba - det ska vara KUL också :-)


Sedan har de jobbat med bokstäver och Edvin har lärt sig att skriva sitt namn:

    


Det är fantastiskt att se sina barn utvecklas! Irene - du gör ett fantastiskt jobb!


Själva håller vi på med 

Alga Fem Myror Bokstäver

som man bl.a hittar hos Dodde.se

http://www.dodde.se/alga-fem-myror-bokstaver.html


Till det så har vi framme den välanvända bärbara lilla DVD-spelaren (som man också kan ha med vid väntetider hos diverse vårdinstanser) och spelar Fem Myror-filmerna :-) Det har varit bra träning idag!


Kram alla

Anna

Presentation


Bloggen handlar om autism och IBT, intensivträning. 2010 gav jag ut Boken om Jonathan, en lång väg till diagnos autism
http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9163371634

Fråga mig

26 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
           
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2017
>>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Annas Gästbok

Följ bloggen

Följ annahelena70 med Blogkeen
Följ annahelena70 med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se